Wikileaks grundare Julian Assange har en bakgrund som vänsteranarkist. Han låter påskina att han styrs av en agenda om total öppenhet. Men i själva verk är den “öppenhet” han förespråkar både livsfarlig och ytterst selektiv. Livsfarlig för att han inte tvekar att släppa namn på personer som kan bli mördade av talibaner eller andra extremister, livsfarlig eftersom han avslöjar yttranden i förtroende som kunnat vara verksamma led i internationell konfliktlösning och nu istället riskerar att bli konfliktframkallande. Livsfarlig för att läckorna i sig riskerar att leda till minskat, inte ökat, utbyte av tankar och idéer mellan representanter för olika länder. Den typen av tankeutbyte kan utnyttjas för att sänka konfliktnivån när de kommer i händerna på ansvarsfulla politiker. Kommer de inte fram alls finns inte den chansen. Och skulle de – med Wikileaks benägna medverkan – hamna i händerna på pöbelhopar vet man aldrig hur det slutar.
Den förmenta öppenheten är selektiv eftersom Wikileaks inte berättar något som helst om den egna organisationen, vare sig hur den fungerar eller hur den finansieras.
Lägg därtill att agendan alldeles uppenbart är fientlig mot demokratierna i Väst och främjar socialismens intressen så får vi en särskilt otrevlig soppa. Bland de personer som i London backat upp Julian Assange i samband med frågan om en eventuell utlämning till Sverige finns John Pilger och Michael Moore. John Pilger är journalist som liksom Assange är australiensare. Han är vänsterextremist och har särskilt kännetecknats av en synnerligen obalanserad rapportering i Israel-frågan (se närmare The Free Library, sök på Philip Mendes som författare). Michael Moore är en amerikansk filmare som hatar sitt eget land mer än något annat. Han har gjort filmer som hyllar Fidel Castro och andra socialister. I filmen Fahrenheit 9/11 räknade kritiker till 59 grova sakfel i propagandarullen som var en orgie i hat mot George W. Bush.
I Sverige har journalisten Johannes Wahlström lagt monopol på Wikileaks-materialet och han har kontrollerat vad som släppts till Aftonbladet, Svenska Dagbladet och TV. Ingen öppenhet där inte. Johannes Wahlström har framförallt gjort sig känd för sitt Israel-hat och sin medverkan i obskyra vänsterextremistiska publikationer (samt som nämnt Svenska Dagbladet och Aftonbladet). Han skrev år 2005 en så grovt antisemitisk artikel i vänstertidskriften Ordfront att till och med chefredaktören i Ordfront i efterhand tog avstånd från artikeln. I Ryssland är det Johannes Wahlströms far Israel Shamir som har hand om Wikileaks-materialet. Shamir har bland annat deltagit i förintelseförnekarkonferensen i Teheran 2006, han har låtit sig intervjuas av den islamistiske svenk-iranske extremisten Mohamed Omar, där han förklarade att det var varje muslims och kristens plikt att slå sönder gaskammarmyten (Shamir var född jude, men har gått över till rysk-ortodox tro). Shamir bor nu i Ryssland, men har tidigare varit bosatt i Sverige och till och med varit svensk medborgare (se vidare artikel av Magnus Ljunggren i Expresse).
Assange och hans verksamhet inom Wikileaks är synnerligen otrevliga, liksom hans vänner och uppbackare. En av dessa vänner var socialdemokratiska Broderskapsrörelsens pressekreterare Anna som jobbat på en tidskrift Islam & politik, som skulle bli ett organ för muslimska socialdemokrater (som placerats och välkomnats i den en gång kristna Broderskapsrörelsen, som numera fått vidgat uppdrag till att ta hand om alla religiösa socialdemokrater). Projektledaren Anna skulle presentera tidskriften Islam & Politiki augusti), men först stack hon emellan med att ordna ett seminarium åt Julian Assange. Det slutade inte riktigt bra sedan hon upptäckt att Assange tillbringat nätter även med en annan kvinna i Sverige. Anna och Sofia slog sig samman och besökte polisen för att få råd och sedan var hela cirkusen med “våldtäkt” igång (våld förekom aldrig, men i svensk lagstiftning har det ju ingen betydelse). Ingen av damerna hade inledningsvis någon tanke på att det var fråga om våldtäkt och när de sade så till media blev de tillrättavisade av sin advokat Claes Borgström. “De förstår sig inte på juridik, men det gör jag”. Det kan tilläggas att Anna är militant feminist och “queer” (en som anser att alla skillnader mellan män och kvinnor är socialt och inte biologiskt betingade). I samband med Almedalsveckan i somras drev hon en queer-bar.
Svenska juridiska myndigheter har ju sedan i hög grad ställt till det. Och det kan inte Assange lastas för. Trots att Assange stannade flera veckor i Sverige efter händelserna i Stockholm och Enköping brydde man sig inte om att förhöra honom. Det skulle istället spektakulärt ske genom att han begärdes utlämnad från Storbritannien. Trots att det är enkelt (och mycket billigare) att ordna videoförhör. Det bör noteras att det inte finns något åtal utan bara en önskan om ett förhör med Assange för att se om det ska bli åtal eller inte – Assange förnekar bestämt alla anklagelser om våldtäkt och andra sexualbrott). Åklagarmyndigheten har själv gett ut en “Handbok Internationell rättslig hjälp” där det framgår vilka regler som gäller för videoförhör utomlands. Den läser man tydligen inte så noga på de berörda åklagarmyndigheterna.