Visst känns det som en lättnad att Hillary Clinton förlorade det amerikanska presidentvalet (även om hon just nu verkar ha fått flest röster, 59.2 mot 59,1 miljoner röster, med cirka 4 miljoner röster kvar att räkna). Men det amerikanska valsystemet gör att vi redan nu kan vara säkra på att Donald Trump vunnit.
Donald Trumps första tal som nyvald president var mycket försonligt och inbjudande till den förlorande sidan. Som man kan förvänta sig av en nyvald president. Men som många inte väntat sig från just Donald Trump. Hillary Clinton höll i strid mot traditionen inget tal där hon erkända sig besegrad och önskade vinnaren lycka till. Det var första gången sedan 1892 som förloraren inte gratulerade vinnaren genom ett tal (med teknikens framsteg så småningom sänt både i radio och TV). Hur ska vi tolka det, första gången sedan 1892 som vi har en riktigt dålig förlorare? Eller en som inte klarar av personliga motgångar? Stärker övertygelsen om att det var bra att hon förlorade.
Men det funnes mycket övrigt att önska av vinnaren. Till exempel elementär förståelse för vikten av frihandel och internationellt utbyte. Att NAFTA (nordamerikanska frihandelsorganisationen som omfattar Kanada, USA och Mexiko) faktiskt är bra för alla tre medlemmarna. Att frihandelsavtal med Europa och Asien inte bara är bra för USA utan för hela världen. Och en insikt om att Vladimir Putin och Ryssland inte är att lita på. Inte minst bristen på det senare ökar säkerhetsrisken för Sverige högst avsevärt. Trump har just om Östersjöområdet uttalat sig om att NATO-medllemmarna inte kan räkna med USAs stöd om de inte betalar, detta trots att Polen och Estland är två av bara fem länder som faktiskt ställer upp på NATOs krav om satsning av 2 procent av BNP på försvaret (Lettland och Litauen ökar sina försvarsutgifter snabbt och kommer att nå sina två procent inom inte alltför många år).
Ett område där valet säkert kommer att få stor betydelse är för den amerikanska Högsta Domstolen. Demokraternas presidenter har nominerat kraftigt vänsterorienterade kandidater som gjort att många tveksamma beslut drivits igenom i Högsta Domstolen (trots att den ansetts ha en konservativ majoritet med 5 röster mot 4 ända tills den konservative Antonin Scalia avled i februari i år). Barack Obama har nominerat Merick Garland som Scalias efterträdare, men senaten har hittills vägrat att pröva nomineringen, i den uttalade förhoppningen att en republikansk president skulle kunna nominera en bättre kandidat. Nu är Garland på inget sätt en vänsterradikal som Ruth Bader Ginsburg eller Sonia Sotomayor och han nominerades säkert av Obama med tanke på att det skulle finnas en viss chans för att han skulle bli godkänd av den republikanskt kontrollerade Senaten. Men Republikanerna i Senaten valde att sätta hårt mot hårt, säkert som en följd av den då av demokraterna kontrollerade Senatens vägran att godkänna Robert Bork som domare i Högsta Domstolen 1987. Utnämningarna till Högsta Domstolen har blivit alltmer politiskt laddade och eftersom domarna utnämns på livstid har många domare valt att sitta kvar längre än de borde, eftersom de ifrågasatt om de ska få en efterträdare som svarar upp mot deras egen rättsfilosofi. Ingen domare har utsetts efter 2010, då Elena Kagan utsågs nominerad av Barack Obama. Året innan nominerade Obama den starkt vänsterorienterade Sonia Sotomayor till domstolen. Ruth Bader Ginsburg är 83, Anthony Kennedy 80 och Stephen Breyer 78 (Breyer och Ginsburg nominerades liksom Sotomayor och Kagan av demokratiska presidenter, de övriga fyra, inklusive chefsdomaren John Roberts, av republikanska presidenter).