Världens diktatorer vill inte att Du ska kunna läsa Veckans Contra och andra meddelanden som sprids via internet.
I Afghanistan har den talibanska regimen förklarat internet och www vara oislamskt och förbjudit all användning utom vid en central enhet som faktiskt själv ser till att sprida islamsk-talibansk propaganda över resten av världen. Afghanistan, som under kommunismen och senare islamska fundamentalister, har blivit ett av världens fattigaste länder skulle dock knappast utan förbud nås av internet, eftersom det knappt ens finns några telefoner.
Men även i diktaturer där det finns fler telefoner utgör internet ett hot. Och diktaturen vidtar åtgärder för att sätta stopp för internets spridning – åtminstone för okontrollerad spridning.
Carnegie Endowment for International Peace har nyligen släppt en studie som visar att regimerna använder sig av modernaste teknik för att begränsa den “skada” som internet skulle kunna förorsaka.
I Kina kontrolleras chat-kanaler och den som yttrat något olämpligt kan förvänta sig påhälsning från säkerhetstjänsten (det går naturligtvis inte att chatta utan att staten kan se vem som sagt vad). Regimen ordnade en särskild mässa i Peking och bjöd in de företag som sysslar med programvara som skapats för att stoppa pornografi, våld etc. Tanken var att de programmen också skulle kunna användas för att stoppa för kommunistregimen obehaglig information på nätet. Amnesty Internationals sajt är naturligtvis ständigt blockerad på nätet i Kina och i ansträngningarna att stoppa Falun-gong-rörelsen har även svenska Falun svepts med. Om någon kines till äventyrs skulle vilja skaffa sig information om staden Falun är den effektivt blockerad (Falu kommun har protesterat hos kinesiska ambassaden i Stockholm). Kina uppskattas ha 22 miljoner internetanvändare och regimen undersöker nu om man kan bygga om internet-anslutningarna till ett intra-nät som bara täcker Kina. Dock fungerar internet för informationsspridning och en del nyheter som spritts underjordiskt via nätet har till och med officiellt bekräftats av myndigheterna, till exempel när en skola i Jiangxi-provinsen exploderade i våras och 40 barn omkom. Förut skulle en sådan sak aldrig ha kommit till allmänhetens kännedom.
På Kuba måste man ha särskilt tillstånd för att överhuvudtaget äga en dator. Och det måste till ytterligare ett tillstånd för att få koppla upp sig på internet. Det finns bara ett ställe där man kan komma åt internet på en allmänt tillgänglig dator och det är på ett cybercafé i Havanna, som naturligtvis granskas minutiöst. Dessutom är priserna sådana att ingen vanlig kuban skulle drömma om att ta kostnaden för att surfa.
Internet sågs som en möjlighet för frihetens virus att sprida sig till folken i diktaturerna. Internet skulle kunna underminera regimerna och till slut leda till diktaturens fall. Visst bidrar internet till en underminering av regimerna, men än så länge tycks de lyckas i sina ambitioner att hålla internet under kontroll.