Förvarets Underrättelsenämnds redovisning i veckan av den militära underrättelsetjänstens verksamhet är intressant och tänkvärd läsning. Den som nöjt sig med tidningarnas och etermedias rapportering har dock missat nästan alla intressanta punkter.
Hela rapporten (100 sidor) kan hämtas på nätet, http://www.regeringen.se/info-rosenbad/departement/forsvar/fun/fun.pdf
I rapporten kan bland annat följande konstateras:
År 1944 hade myndigheterna god kontroll över kommunister och nazister. Sammanlagt fanns 58 000 kommunister och 13 000 nazister registrerade. Det fanns också förteckningar över vilka som skulle interneras i samband med ett krigsutbrott – de förteckningarna omfattade både kommunister och nazister. Ingen behöver väl tveka om vem kommunisterna eller nazisterna haft sin lojalitet med om Sovjet eller Tyskland gått till angrepp mot Sverige. Baltiska kommunister deltog lika tjänstvilligt i deportationen av landsmän till Sibirien som norska nazister medverkade när det gällde att skicka sina landsmän till koncentrationsläger. Svenska kommunister och nazister hade säkerligen burit sig åt på samma sätt – om de fått chansen.
När kriget var slut och nazismen krossad, men kommunismen på frammarsch, upphörde det svenska försvaret med registreringen av – kommunister! Registreringen av nazister fortsatte dock, trots att det inte fanns någon fiende vars ärenden de kunde gå längre.
Det dröjde inte heller mer än tre år innan man kom till insikt om att analysen var helt felaktig och bevakningen av kommunister började igen. Detta i samband med den kommunistiska kuppen i Prag 1948. Återigen visade det sig att inhemska kommunister gick främmande makts ärenden, bara de fick chansen.
Det dröjde dock ytterligare tio år innan IB bildades. Då hade kommunismen visat sitt rätta ansikte också i Ungern – och svenska kommunister backade naturligtvis helhjärtat upp förtryckarna. Och de ungerska kommunisterna tvekade inte ett ögonblick att gå Sovjetunionen tillhanda i strid mot den ungerska regeringen, som höll på att frigöra sig från det sovjetiska greppet, när stridsvagnarna rullade in.
IB grundades med hjälp av socialdemokratiska partiombudsmän, men pengarna kom från Försvaret. Samtliga personer som var engagerade i IB hade ett förflutet i socialdemokratiska partiet. Man lyckades få finansiering genom försvaret med motivet att det var viktigt att skydda industrin mot kommunistisk infiltration. De socialdemokratiska partiombudsmännen, anställda av IBs olika täckföretag och finansierade via försvarsbudgeten, hävdade att de kartlade kommunister – en angelägen nationell uppgift. Men vad gjorde de i själva verket? Antalet förtroendevalda inom LO med borgerlig partianknytning minskade från 182 stycken 1958 (i en undersökning genomförd av socialdemokratiska partiets berömda 22.000 arbetsplatsombud i samarbete med IB) till 6 (sex!) 1961. Det var alltså inte bara kommunister som jagades med försvarets pengar.
Efter ytterligare tio år var det dags att upprepa 1945 års misstag. Övervakningen av kommunister avskaffades 1969, för att återuppstå nästan omedelbart igen, sedan de ansvariga (vilka det nu var) kommit fram till att de totalt missbedömt läget i samband med kommunismens pånyttfödelse i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. De som fick sparken återanställdes successivt för att fortsätta med sina gamla uppgifter, samtidigt som myndigheterna officiellt hävdade att all övervakning hade upphört. Det hade nämligen utfärdats en förordning som förbjöd registrering enbart på grund av åsikter – men den förordningen gällde bara för polisen (SÄPO) inte för försvaret (IB). Alla som sysslade med det här var socialdemokrater.
Vid den här tiden började IB dessutom bevaka andra oppositionella grupper, det vill säga sådana som inte hade något som helst samband med främmande makters militära avsikter. Det nämns således i rapporten att såväl tidskriften Argument för Frihet och Rätt (en föregångare till Contra) som organisationen Operation Sverige blivit föremål för IBs uppmärksamhet. Ingen annan än det socialdemokratiska partiet kan ha haft intresse av granskning av sådana oberoende oppositionella grupper. Försvaret kunde definitivt inte ha det.
Det framgår att ytterligare, ej namngivna, organisationer också övervakades. Kvalitén på den bevakningen var dock troligen inte särskilt högtstående. En av de personer som intervjuats av nämnden, datakonsulten Ulf Lingärde från Lund, har tidigare (i andra sammanhang) spridit skrifter som innehållit rena sagoberättelser om hur styrelseledamöter i Contra ska ha deltagit i “operationer” riktade mot statsledningen i samarbete med SÄPO, SAF, militären och den civila polisen! När sådana mytomaner kan presenteras som seriösa källor förstår man att det stått mycket illa till med svensk militär säkerhetstjänst. Och inget säger att det är bättre idag.
En av de få personer som verkar gå igenom nämndens granskning med hedern i behåll är förre moderate försvarsministern Eric Krönmark. Han tillträdde som försvarsminister 1976 och informerades då om att IB-chefen Birger Elmér (socialdemokrat och mångårig prenumerant på Contra, man kan ju ana till vilket ändamål) trots påståenden om motsatsen arbetade kvar som konsult. Krönmarks raka besked till ÖB Stig Synnergren (socialdemokrat) var att Elmér skulle vara avvecklad till dagen därpå. Möjligen fortsatte han ytterligare några år med sin verksamhet, prenumerationen på Contra förnyades i alla fall regelbundet.