Trots bättre konjunkturer och sjunkande arbetslöshet är arbetslösheten bland ungdomar fortfarande hög. I januari 2011 var arbetslösheten bland ungdomar 15-24 år 24,6 procent, vilket kan jämföras med 8,2 procent för alla arbetsföra. Bägge siffrorna är rejäla minskningar jämfört med januari 2010.
Det är naturligt att det då konjunkturerna är dåliga blir svårt för ungdomar att skaffa jobb. Även de mest ihärdiga och arbetsvilliga möts av en mur som består av företag som inte behöver några fler anställda och kanske egentligen skulle behöva säga upp en del av dem som redan är anställda.
Men nu har det blivit bättre, arbetslösheten, liksom ungdomsarbetslösheten, sjunker. Men fortfarande är ungdomsarbetslösheten tre gånger så hög som arbetslösheten för hela befolkningen. Det finns en ganska enkel marknadsmässig förklaring till det här. Och eftersom förklaringen är enkel finns det också en enkel lösning.
I kollektivavtalen, som styr hela lönebildningen i samhället, är ingångslönerna höga. Så höga att arbetsgivarna inte är villiga att ta risken att anställa ett oprövat kort. Det kan kosta mer än det smakar. När arbetsgivarna kommer med förslag om justeringar på det här området blir det genast protester från facken – inom den offentliga sektorn och en del andra gammaldags fackförbund. Ett förbund har dock insett realiteterna, Metall, som ensamt har intagit en annan inställning och accepterat sänkta ingångslöner. Men Metall är inte lika dominerande som de en gång var. Deras ändrade attityd har inte heller fått några efterföljare.
Istället införs desperata stödåtgärder från samhällets sida. Framförallt offentliga arbetsgivare översköljs med subventioner för att låtsasanställa arbetskraft. Det anställs “praktikanter” där arbetsförmedlingen betalar lönen och dessutom 5.000 kronor i extra ersättning till arbetsgivaren. Det är tusen och åter tusen låtsasanställda vid skolor, dagis, parkförvaltningar och andra offentliga institutioner som upptäckt att det inte var allvarligt menat att “pröva” de här människornas förmåga på arbetsmarknaden. Det var ett sätt att få gratis arbetskraft. När tiden har gått ut säger man tack för den tid som var och tar en ny praktikant. Visst, i en del fall har den som haft praktikplatsen visat sig vara omöjlig. Men det är mer regel än undantag att den som tvingats lämna praktikplatsen får veta att han/hon gjort ett bra jobb. Men att arbetsgivaren inte har råd att betala avtalsenlig lön. I en del fall skulle den här arbetsgivaren kunna anställa om lönen var lägre, men facket säger nej. I en del andra fall är det en mer uppenbar ovilja att alls betala. Och är man inte beredd att betala så är det rimligen ett jobb som inte behöver utföras.
Ungdomsarbetslöshetens huvudförklaring är för höga ingångslöner. Arbetslösheten för personer i mer mogen ålder förklaras till en del av att det inte finns något system som tar tillvara arbetsförmågan hos dem som kan producera, men inte fullt ut för att uppnå det som krävs för minimilönerna. De lägsta lönerna ligger idag kring 16.000-17.000 kronor per månad. Det är klart att ingen arbetsgivare vill anställa den som bara förmår producera för 12.000 eller 15.000 kronor. Det blir förlust! Istället väljer samhället att stå för hela försörjningen för de här personerna. Så behöver det inte vara. Ett system som ser till att ta tillvara den produktionskraft och arbetsförmåga som finns hos tiotusentals människor som inte når fullt upp till minimilönen skulle vara något som tillförde samhället som helhet enorma produktions- och välfärdsökningar. Samtidigt skulle vi gott kunna släppa den lilla minoritet som inte vill arbeta, men väl vill bli försörjda, till gamarna. Det finns ingen anledning att hålla sådana asociala individer under armarna. Men däremot finns det all anledning att se till att arbetsvilliga som inte fullt upp når upp till nuvarande minimilönenivåer får en chans att göra rätt för sig.