Nyckelordet från många politiker när de ska ordna till framtidsproblemen är “utbildning”. Det krävs mer utbildning för att klara av kraven i morgondagens samhälle.
Och visst är utbildning bra, om den är relevant. Men det är föga troligt att dagens utbildning är relevant i morgondagens värld. Det finns många välutbildade varvsarbetare i vårt land. Men ändå inga jobb i deras bransch. En meningsfull utbildning är snarare den som skapar flexibilitet och anpassningsmöjligheter till de krav som ställs i morgon. Sådan utbildning är ofta teoretisk och kräver därmed speciella egenskaper hos dem som genomgår den. Dels intresse för de teoretiska modellerna. Dels förmågan att omvandla de modellerna till praktisk verklighet.
Men det finns människor som inte har de färdigheterna. Dels de riktiga teoretikerna, specialisterna som borrar ner sig i något litet ämne. Har de tur och det handlar om internet och mobiltelefoner kan de få uppleva några lönsamma år. Men i längden kommer den hårda specialiseringen inte att vara gångbar. För efterfrågan ändras.
Dels de som helt saknar intresse eller förmåga att ta till sig de teoretiska kunskaperna. De där som skolkar från skolan inte för att de har det besvärligt hemma eller knarkar, utan för att de inte är intresserade eller tycker att det är hopplöst att kämpa med kurser som de inte förmår ta till sig.
Den senare gruppen är ofta de som har gått det individuella programmet i gymnasiet, dryga 10 procent av en årskurs. Låt oss anta att den första gruppen också är cirka 10 procent av befolkningen. All utbildnings- och arbetsmarknadspolitik är inriktad på dem som snällt anpassar sig till det normala, de 80 procent i mitten. Men vi kan aldrig bygga upp ett välstånd om bara 80 procent av de arbetsföra har meningsfulla arbetsuppgifter. För att Sverige som nation ska kunna hänga med i frontlinjen måste vi nå upp till 95 procent eller mer.
Och då gäller det att se till att de teoretiskt mindre framgångsrika och de riktiga nördarna kan få meningsfulla arbetsuppgifter. Den frågan bryr sig knappast någon politiker om. Och inte näringslivet heller, möjligen med undantag av McDonalds som blir en allt viktigare källa till meningsfull sysselsättning för dem som inte passar in i den politiska enhetsmallen av hur människan fungerar.