Var och en som ger en krona i en tiggares mugg på stan medverkar till ett befästa tiggarkulturen och tiggandet som livsform. Bara genom att konsekvent vägra stödja kulturen kan vi lösa problemet. Det skulle bara ta några veckor innan alla tiggare var borta från gatan. De som tigger skulle anstränga sig för att finna andra lösningar och de sociala myndigheterna i tiggarnas hemländer skulle tvingas engagera sig aktivt för att lösa problemet. EU-ministern Birgitta Ohlson skällde härförleden med rätta ut de rumänska myndigheterna för att de inte löser problemen för sina egna medborgare och istället exporterar problemen till andra länder (trots generöst EU-stöd till Rumänien, som inte utnyttjas av landet).
Istället tycks generositeten från svenskarna vara så stor att tiggarnas marknadspenetration ökar radikalt. Där det förut satt en tiggare utanför ICA, sitter det nu en utanför ICA, en utanför Systemet och en utanför apoteket. Kalkylen har dessutom drastiskt förbättrats för tiggarna sedan myndigheterna börjat bekosta hemresor. Tidigare måste de kalkylera med att tigga ihop en tur och returresa, nu räcker det med hälften (de flesta tiggarna reser regelbundet hem till Rumänien för att träffa familjen).
I Göteborg planerar kommunen för att öka lönsamheten för tiggeriet ytterligare genom att satsa 6,5 miljoner kronor på gratis campingplatser! I konkurrens med kommersiella dito (i större städer finns det sedan länge åretruntöppna campingplatser, företrädesvis använda av husvagnsboende byggjobbare på tillfälliga jobb, men öppna för alla som betalar den blygsamma avgiften för tillgång till sanitära faciliteter).
När det S-märkta kommunalrådet i Umeå Lennart Holmlund för någon månad sedan dristade sig till att uttala sig om organiserat tiggande, välbeställda personer i bakgrunden och simulerade handikapp blev han genast utskälld och tvingades till reträtt. Holmlund byggde sina påståenden på uppgifter han fått från väktare. Och de är ju inte trovärdiga, i alla fall inte så trovärdiga som politiskt korrekta journalister. Holmlunds påstående avvisades som en “urban myt”. Här redovisas något som inte är en urban myt, utan ett personligt vittnesmål från en Contra-medarbetare. För några år sedan cirkulerade en man i 35-40-årsåldern med svåra spasmer, snedställda fötter, stora rörelsesvårigheter och käpp på gatorna i närheten av Sergels Torg i Stockholm. Han var på plats ett par månader, så borta ett tag och kom tillbaka. Det upprepades. Vid ett tillfälle kom vår medarbetare runt hörnet från Hamngatan, där det vid SEB finns en yta under tak och en rulltrappa ned till tunnelbaneplanet (“plattan”). Här stod mannen med spasmer i givakt och lyssnade på en rejäl utskällning på rumänska från en välklädd kvinna med en NK-kasse i handen. Vår medarbetare stannade och väntade tills utskällningen var slut. Kvinnan gick vidare med sin kasse och mannen som nyss stått i givakt föll åter ihop i sina spasmer och sina snedställda fötter och började vifta med sin mugg. Det var ingen urban myt utan en bild av verkligheten som vår medarbetare kan begå ed på om så skulle behövas.
En myt är det dock att EUs regler tvingar oss att låta tiggarna vara här i tre månader för att tigga (om de sedan reser hem en kort tid kan ju ingen kontrollera eftersom de inte behöver något pass). Så är det emellertid inte. EU-medborgare har rätt att vara här i tre månader om de har tillräckligt med pengar för att försörja sig eller tjänar pengar till sin egen försörjning. Flera EU-länder har sagt ifrån att tiggeri inte är att räkna som en försörjning. I Norge (som dock ej är med i EU) sätter vissa kommuner upp krav på registrering av tiggare. De som inte anmält sig i vederbörlig ordning körs ut utanför kommungränsen.
Moderate riksdagsledamoten Ulf Berg har framhållit att flera EU-länder har tiggeriförbud. I Storbritannien och Danmark är det förbjudet [liksom i Nederländerna och Rumänien]. I Tyskland är tiggeri kopplat till bedrägeri straffbart (till exempel om man visar upp en bild på ett barn som inte är ens eget och tigger till dess försörjning) och i Österrike finns det också begränsningar regionalt. En annan moderat riksdagsledamot, Jan Ericson, har engagerat sig i frågan och bland annat besökt Rumänien. Han skriver på sin hemsida: Jag har själv ett särskilt tydligt minne från mitt besök i Rumänien där en väl insatt person var mycket tydlig. “Vad finns det för anledning för en rumänsk kommunpolitiker att satsa på att lyfta människor ur fattigdom om de fattiga själva reser till andra länder och tigger ihop pengar till sin försörjning? Det är väldigt bekvämt för lokala politiker och myndigheter att fattigdomen exporteras till andra länder och minskar trycket mot de egna politikerna. Så länge ni skänker pengar till tiggarna kommer det inte att ske några stora förändringar här i Rumänien.” Rumäniens Sverige-ambassadör Raduta Matache har i en artikel i Dagens Nyheter vädjat om ett införande av tiggeriförbud i Sverige för att underlätta rumänska statens ansträngningar att integrera romerna. Fram till 1964 fanns för övrigt i Sverige “lösdriverilagen” som bland annat förbjöd tiggeri. Den avskaffades med motiveringen att det inte fanns några tiggare i landet längre.
Det är en skam att det ska finnas människor i Europa som anser att tiggeri är ett sätt att försörja sig på. Den som bidrar ekonomiskt är medskyldig till att vi inte får en ändring till stånd. Vi ska inte understödja tiggarkulturen. Den som bidrar gör det möjligt att systemet fortsätter och expanderar.
(Ge däremot gärna ett generöst bidrag till Stadsmissionen eller liknande humanitära organisationer, då vet Du att pengarna hamnar där de behövs).