Fem partier – S, M, C, KD och MP – har nyligen kommit överens om att “stärka” det svenska försvaret med 500 miljoner kronor i vårens tilläggsbudget (fast egentligen är det bara 400 miljoner som går till försvaret, de övriga 100 miljonerna hamnar på annat håll, till exempel hos Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, som får till uppdrag att förbättra cykelsäkerheten). Men det är i realiteten inte fråga om någon förstärkning. Staten har tidigare fattat beslut om att Försvaret inte får valutasäkra kontrakt om utländska vapeninköp. Vilket med tanke på kronans försvagning inneburit att Försvarets vapeninköp blir dyrare och dyrare.
Det kan i och för sig vara rimligt att staten generellt fastställer att det är staten och inte valutamarknaden som ska stå för kursrisken när staten gör utländska inköp (eller för den delen säljer till utlandet). Staten är så stor som aktör att det sett över decennier kan bli billigare att agera på det sättet. Men då måste staten också vara beredd att stå för konsekvenserna gentemot av valutakurserna beroende verksamheter när valutakursutvecklingen går fel. På ett år har den svenska kronan försvagats med 6,9 procent gentemot dollarn. Även när det gäller svensktillverkad försvarsmateriel ligger det en stor dollarkomponent i kontrakten. En stor del av en Gripen består av komponenter som prissätts i dollar och det får Saab betalt för när de levererar flygplanen. ÖB har nyligen förklarat att det saknas 6,5 miljarder kronor de närmsta åren för att fullfölja redan beslutad materielanskaffning. Nu är det inte bara för 2017 utan även för åren 2018-2020. Men kronans försvagning har redan inträffat, så åtminstone en fjärdedel av pengarna behövs redan i år. 400 miljoner kronor räcker inte långt. Med nyanskaffning av materiel för 10,3 miljarder och “vidmakthållande av gjorda investeringar” för 6,8 miljarder skulle det behövas tre gånger så mycket om kronkursens fall skulle få helt genomslag (1,2 miljarder kronor). Nu får den inte fullt genomslag, eftersom en del kontrakt är skrivna i kronor, men helt klart är att det även med ett tillskott på 400 miljoner kronor kommer att fattas pengar i förhållande till de planer som gällde för ett år sedan.
Då har vi bara talat om ett försvar på redan beslutad nivå. Ska vi dessutom visa att vi menar allvar med att vi ska försvara oss menar Liberalerna att det behövs 4 miljarder mer i anslag. Redan i år.
Förre riksdagsledamoten för Liberalerna och professorn i nationalekonomi Carl B. Hamilton argumenterar för att försvarsanslagen på grund av det ansträngda läget i vårt närområde ska fördubblas. Det finns pengar. Försvarsbudgeten ligger för närvarande på drygt 40 miljarder kronor och budgetöverskottet för 2016 blev 85 miljarder kronor. Dessutom kan staten i nuvarande ränteläge i princip låna upp pengar gratis. Att då se till ett landet kan försvaras är en inte bara möjlig utan också nödvändig investering för att skydda tryggheten för landets invånare. Statsskulden ligger på 44 procent av BNP och den ska enligt EUs regler ligga under 60 procent. Det finns alltså gott om utrymme för att skydda landet. Hamilton gör räkneexemplet att staten skulle låna upp 40 miljarder om året under de kommande sex åren för att få ordning på försvaret, det skulle öka statsskulden med 13 procentenheter. Han sammanfattar: “En ökad statsskuld med 13 procentenheter från en i utgångsläget låg nivå är mindre hotfullt än risken för ett ryskt anfall eller utpressning, eller hur?” “Lyft blicken och tänk rationellt om risker, försvar och upplåning! Tänk inte som en kvartermästare! Att låna till investeringar i en snabb upprustning av försvaret är ekonomiskt, försvars- och utrikespolitiskt rätt åtgärd. Det gäller särskilt vid rådande räntor och mångåriga bytesbalansöverskott. Att låna till upprustning är varken syndigt, konstigt eller fel. Det är helt rätt!”