Behövs det – som justitieminister Thomas Bodström föreslagit – ett “superfängelse” för de allra värsta skurkarna, de som inte är beredda att över huvud taget anpassa sig till de krav som ställs ute i samhället?
Förslaget lades fram i ett pressat läge när några av de värsta skurkarna just lyckats ta sig ut ur Hall respektive Norrtälje. Och för ett halvår sedan rymde en grupp från Kumla.
Det var dock före dessa tre spektakulära rymningar mer än tio år sedan någon lyckades rymma från de säkraste fängelserna. Och vi kan så här i efterhand konstatera att alla rymlingarna från de tre anstalterna åter sitter bakom lås och bom. De nära 200 fångar som är på rymmen har till allra största delen missbrukat permissioner. De har inte rymt på traditionellt sätt.
Är det rätt att satsa skattebetalarnas pengar på rymningssäkra fängelser, när de fängelser vi redan har har en hyfsad säkerhet mot rymning, när de flesta rymningarna sker sedan fängelserna bjudit på permissioner och de som verkligen lyckas rymma trots att de är inlåsta snabbt grips igen?
Det finns nog angelägnare saker att satsa på i fångvården.
För det första måste det finnas tillräckligt många fängelseplatser, så att de motsvarar de straff som döms ut. De fångar som sitter inne begår inte brott mot allmänheten, så länge de sitter inne. Och de fångar som tvingas dela cell eller sova i linneförråd lär sig snabbt fler skurkstreck än de kunde när de började avtjäna sitt straff.
För det andra finns det en rad brister i de svenska fängelserna som skulle kunna åtgärdas med de pengar som skulle gå till ett superfängelse. Med rätt byggnader, personal och regler är det möjligt att stoppa knark på anstalterna. Men ingen vill göra det på allvar. Narkotikan fortsätter att flöda på anstalterna.
Samma med brottslingarnas möjligheter att fortsätta sin brottsliga verksamhet, dirigerad genom mobiltelefoner och korrumperade fångvaktare. Sådant går att stoppa om man verkligen vill.
Det är viktigt att de 50-100 värsta skurkarna hålls inlåsta och inte kommer på fri fot. Men de gör det knappast idag. De flera tusen skurkar som utan att tillhöra de allra värsta ställer till problem är för allmänheten en mycket viktigare fråga än de få värsta värstingarna. När tjuven X försvinner från staden Y kan brottsligheten minska med 30-40 procent. När han avtjänat sitt straff är det dags igen…
Där finns förhållandevis billiga åtgärder som kan vidtas för de breda lagren skurkar, de som ställer till det värsta för allmänheten. Men ingen tar itu med saken. Det är där Bodström skulle satsa skattebetalarnas pengar. Gärna i form av privata initiativ, som vi skrev om i en tidigare utgåva av Veckans Contra. Dags för privata fängelser!