Finanskrisens ursprung låg i de statliga regleringarna av utlåningen till de som inte hade råd att betala räntor och amorteringar. För att lyckas med en sådan utlåning etablerades de halvstatliga instituten Fannie Mae och Freddie Mac, som stod för riskerna. Den vanliga lokala bankutlåningen enligt kyrktornsprincipen (inga lån längre bort än att låntagarens hus kunde ses från kyrktornet) försvann och ersattes med utlåning till den som frågade efter lån, med garantier från Fannie Mae eller Freddie Mac behövdes ingen ordentlig kreditprövning.
Fannie Mae och Freddie Mac bar till slut risken för hälften av USAs bostadsutlåning. Säger sig självt att sådana institutioner är för stora för att gå i konkurs. I det här fallet inte bara för att utlåningen berörde tiotals miljoner hushåll utan också för att finansieringen så småningom ordnats via obligationslån, där långivarna var en rad stora banker, som också var för stora för att gå i konkurs.
Om en biltillverkare går under drabbas många anställda, liksom en rad underleverantörer och deras anställda. Men samhällets vitala funktioner havererar inte. Med banker förhåller det sig annorlunda. Om en bank går under kan man räkna med att en annan bank också fallerar, eftersom den hade för stor utlåning till den havererade banken. Och så kan det fortsätta som en rad dominobrickor som faller. Även om det finns insättarskydd som skyddar enskilda insättningar med belopp som i Sverige uppgår till 500.000 kronor (ungefär samma storleksordning gäller i andra länder) så skyddas ju inte bankernas tillgodohavanden hos varandra. Där rör det sig regelmässigt om miljonbelopp.
Om en bank – som är tillräckligt stor – faller, så faller hela systemet ihop. Om betalningssystemet inte fungerar och skötsamma människor och företag blir berövade sina besparingar och sina likvida medel så har samhället misslyckats med en av sina grunduppgifter, att tillhandahålla ett fungerande betalningssystem.
Det finns alltså banker som är för stora för att gå i konkurs. När vi konstaterat det uppstår ett problem med assymetri. Om marknaden vet att vissa banker är för stora för att gå i konkurs, så handlar både de som gör affärer med dem och de här bankernas egna ledningar irrationellt. De vet att deras affärer är riskfria och de vet att de kan tjäna stora pengar på att ta risker som är höga i teorin, men små i praktiken, eftersom banken är för stor för att gå i konkurs. Samma gäller företagsledningarna. De vet att de kan bli rikligt belönade om de lyckas nå framgång genom högt risktagande. Samtidigt som den privata förlusten är måttlig om de misslyckas.
Efter en krisvända låter staten de inte fullt så misslyckade företagen köpa upp dem som har havererat och så ökar storleken och därmed även risken för oacceptabla ekonomiska konsekvenser om bankerna fallerar.
Risknivån drivs genom de statliga garantierna upp till en samhällsekonomiskt oacceptabel nivå. Det var vad som hände i USA – där det ju dessutom i fråga om Fannie Mae och Freddie Mac var av staten kontrollerade institutioner.
George W Bush bestämde att man trots allt måste sätta en gräns. Det mest högriskorienterade företaget, Lehman Brothers, som många trott var för stort för att gå i konkurs, gick under utan att staten ingrep. Men när det skett så ställde staten upp och räddade resten av de centrala bankföretagen. Varför räddades Merrill Lynch, när Lehman Brothers fick gå under? Den frågan ställdes av många och lösningen för Merrill Lynch var att staten backade upp att investmentbanken togs över av Bank of America. Därigenom medverkade staten till att skapa ett ännu svårhanterligare företag, det sammanslagna Bank of America/Merrill Lynch.
Storleken har i sig blivit en implicit statlig garanti och därmed har de privata ägarna till de största företagen utan att betala för sig kommit åt en statlig garanti.
Det är inte rimligt. De implicita garantierna måste begränsas. Och även om kyrktornsprincipen inte är tillämpbar i dagens värld, så bör det vara angeläget att se till att finansbranschens aktörer reduceras i storlek. Så att ägarna får ta de fulla konsekvenserna av ett strategiskt misslyckande. Och det ska de kunna göra utan att samhällets betalningssystem havererar.
I Sverige finns det alldeles uppenbart fyra banker som är alltför stora.