I många avlägsna länder är det maffia och terrorister som har det avgörande inflytandet på viktiga politiska frågor och på sådant som rör människors dagliga liv. När Serbiens premiärminister Zoran Djindjic försökte ta i med hårdhandskarna mot korruptionen i landet blev han mördad av en allians mellan maffian och den gamla kommunistiska hemliga polisen. I det kommunistiska Kina är det regeringspartiets väpnade styrkor – som ofta samarbetar med lokala brotssyndikat – som avgör vem som ska lyckas i näringslivet. I Irak under Saddam Hussein var det likadant.
Tyvärr finns det flera tecken som talar för att den organiserade brottsligheten påverkar medborgarnas vardag också i Sverige. Främst är det naturligtvis något som vi ska skylla på banditerna. Men till en del gör statsmakterna situationen värre. Genom att inte vara tillräckligt avskräckande mot de som ertappas med grov ekonomisk brottslighet (som riktar sig mot andra än staten). Konsekvenserna av statens misslyckande som trygghetsgarant får följder också för det privata näringslivets agerande. Det är numer nästintill omöjligt att försäkra en uraffär, på grund av den höga rånrisken.
Försäkringsbolagen är inte beredda att åta sig säkra förlustaffärer. Det är nu på väg att gå åt samma håll inom pälsdjursbranschen, där nu alltfler företag får svårt att få försäkringar på grund av brottslighet från kriminella ligor som brukar kalla sig själva djurrättsaktivister. En minkfoderfabrik i Svenljunga, som i somras drabbades av en anlagd brand, vilken förstörde en lagerlokal och två lastbilar, får nu sin försäkring uppsagd av Länsförsäkringar Älvsborg. Risken är för hög. Bolaget har inga klagomål mot foderfabrikens egna skadeförebyggande åtgärder eller mot driften. Samma problem gäller minkfarmer, där det blir allt svårare att få försäkringar. Och utan försäkringar ställer inte bankerna upp med lån. Terrorister håller på att med våld eliminera en av de få branscher där Sverige har goda konkurrensförutsättningar och en internationellt välrenommerad produktion. En bransch som dessutom är i stort sett helt koncentrerad till de sysselsättningssvaga delarna av Sverige.
SÄPO bedriver viss övervakningsverksamhet av djurterroristerna, men framgångarna i det faktiska arbetet på att jaga bovar är obetydligt. När några terrorister emellanåt åker dit blir straffen, trots den grova karaktären på brottsligheten och trots att verksamheten hotar demokratins grundvalar löjligt låga. Många får villkorliga domar och kan fortsätta med sin brottsliga verksamhet. Andra döms till böter som de inte kan betala, eftersom det vanligen rör sig om arbetsskygga element som om de till äventyrs jobbar har endast svarta inkomster.
Samhällets reaktion på denna grovt kriminella verksamhet är ett dåligt skämt.