Grekland är ett sällsynt misskött land och har varit det länge. Under både Ny Demokrati och Pasok. Ny tar extremvänsterpartiet Syriza över. Syriza är en brokig samling av kommunister som lämnat det gamla Kommunistpartiet, trotskister, maoister och tokvänster i största allmänhet. Ungefär en tredjedel av vardera sorten.
Den byråkratiska tvångströjan kring näringslivet har drivit upp priserna och motverkat modernisering. Starka skråintressen, som vi i Sverige inte sett på 150 år, har slagit vakt om regleringarna. Lastbilstransporter är exempelvis flera gånger dyrare än i andra jämförbara länder, på grund av bisarra regleringar. Butikerna är förbjudna att ha söndagsöppet, vilket kostar näringen 30 000 jobb. När lättnader i regleringarna har föreslagits har protesterna bland dem som lever gott på att redan ha ett begränsat antal tillstånd blivit högljudda. Och så har regeringen backat.
Det finns följdriktigt inte några storföretag i Grekland, mer än inom den traditionella rederinäringen. Men där är merparten av fartygen flaggade i andra länder för att komma undan den förödande regleringsivern. Det grekiska företagsklimatet är uselt, sämre än Vitryssland! När OECD gick igenom 555 regleringar i Grekland var 329 sådana som hindrade konkurrens och effektivitet i näringslivet. Ta ett exempel, rumspriser på hotell måste vara fasta. I övriga världen sänker man priserna när försäljningen är svag och fyller sina anläggningar. I Grekland står de tomma och turisterna åker till Turkiet istället. Och därför hoppas grekerna på välavlönade statliga jobb. Men vem ska betala i slutänden? Utlänningarna är tydligen universalsvaret hos det nya regeringspartiet.
De tidigare två dominerande partierna, Ny Demokrati och Pasok, har haft full kontroll över statsapparaten. När det ena partiet har tagit över har deras anhängare fått nya statliga jobb, utan att de förra makthavarnas anhängare har sparkats. Statsapparaten har växt ohejdat. Förmånerna har varit orimliga, inte minst när det gäller osannolikt låga pensionsåldrar för statsanställda (för privatanställda är pensionsåldern ungefär som i Sverige).
Det enda Grekland kunnat konkurrera med är turismen. Men konkurrensen har hårdnat. Istället för att utnyttja den styrka som euron kunnat ge valde grekerna att öka löner och priser så att de nära konkurrerade ut sig från marknaden, som också omfattar närliggande Turkiet (där man inte har euron). När Grekland ansökte om att få införa euron gjordes det med hjälp av förfalskad statistik. Grekland påstods uppfylla kraven för medlemskap i ECB. Så var inte fallet, det har senare visat sig att Greklands motsvarighet till Statistisk Centralbyrån hade manipulerat siffrorna med regeringens goda minne. Grekland uppfyllde aldrig kraven på medlemskap i eurozonen.
När euron infördes trodde placerarna inledningsvis på enhetliga räntor. Valutan var ju densamma i Tyskland och Grekland. Risken att inte få betalt visade sig dock snart vara mycket större i Grekland än i Tyskland. Och den har efter det senaste valet blivit ännu större. Idag är det stor skillnad mellan räntan på tyska och grekiska statsobligationer. Att det över huvud taget finns några grekiska statsobligationer på marknaden beror på att ett antal osannolikt generösa stater har backat upp den grekiska ekonomin på de egna skattebetalarnas bekostnad.
Vid den förra eurokrisen handlade det mest om att grekerna ville lura pensionärer i Nordeuropa. Grekiska statsobligationer ägdes i stor utsträckning av pensionsbolag i norra Europa. I och med krisprogrammet lyckades flertalet privata investerare smita ur sina grekiska placeringar. Idag står eurozonens stater för 60 procent av fordringarna, Europeiska Centralbanken ECB för 6 procent, Internationella Valutafonden IMF för 10 procent och bankerna 5 procent (varav grekiska banker 4 procent). Som framgår är Sverige lyckligtvis bara i obetydlig utsträckning med i den grekiska pengarullningen.
Det nya regeringspartiet i Grekland är ett parti som får Vänsterpartiet i Sverige att framstå som ett småborgerligt och ekonomiskt ansvarsfullt parti. Huvudprogrammet är höjda löner och fler anställda i den offentliga sektorn, höjda pensioner, höjda minimilöner i den privata sektorn och sänkta skatter (främst en illa omtyckt fastighetsskatt). Allt ska betalas av tyskar och andra nordeuropéer som redan ställt upp med 240 miljarder euro i krisstöd. 240 miljarder euro är mer än halva Sveriges bruttonationalprodukt!
Nu vill grekerna ha mer. Och de vill avskaffa de uppstramningar som faktiskt lett till ett litet överskott (före skuldräntor) i den grekiska statsbudgeten. Vänsterorienterade fiaskoregeringar som den franska har uttalat viss sympati för modellen. För att inte tala om Nationella Fronten i Frankrike (Syriza har för övrigt allierat sig med ett liknande grekiskt parti i en koalitionsregering). Bara nordeuropéerna står emot. Men hur länge ska Angela Merkel verkligen förmå att stå emot? Skulle Merkel ge efter är det snart bara Finland som tillhör de ståndfasta. Finland som med egna resurser förmått stå emot de ekonomiskt förödande följder som den ryska ekonomiska utvecklingen förorsakat landet. En stor del av Finlands exportmarknad försvann. Men finnarna har bitit ihop och kommit tillbaka. De tog ansvaret för sina egna problem. Ingen hjälp från övriga euroländer. Ska de nu också betala för ansvarslösa grekers slöseri? Man kan komplettera med Lettland, som också genomgick ett riktigt stålbad häromåret. Och som fick ordning på landets ekonomi. Med viss svensk och finsk hjälp, men huvudreceptet var att strama upp det ekonomiska ansvaret för det egna landet.
Svaret till grekernas nya krav på ännu mer allmosor kan bara vara ett. Ett rungande nej, tills de är beredda att ta ansvar för sin egen ekonomi. Betyder det att Grekland måste lämna euron är svaret givet, sparka ut dem. De kom in genom euron genom bedrägeri. De bör slängas ut eftersom de inte följer upp de krav som ställdes på euro-länderna.
Det finns mer än det ekonomiska som ställer håret på ända. Nye grekiske premiärministern Alexis Tsipras har hotat att förse alla illegala invandrare (flera hundratusen) med ID-kort så att de kan ta sig vidare i Europa. Och Putins övergrepp mot Ukraina har en stor sympatisör i Tsipras. Det mesta förskräcker.