Det finns två smygskattehöjningar på gång. Dels föreslås en särskild skatt på dubbdäck i vissa städer – den drabbar dem som inte bor i städerna eller har behov av att åka till landsbygden utanför och inte vill utsätta sig för livsfara under vintersäsongen. Trolig skatt cirka 1200 kronor per säsong.
Dels föreslås en särskild TV-skatt på 1 procent per år (Finland som infört systemet klarar sig på 0.68 procent) med ett tak på 2.840 kronor för ett tvåpersonershushåll (som idag betalar 2.076 kronor per år). De som inte har någon TV ska också tvingas betala. De utgör enligt Radiotjänst bara 3 procent av befolkningen, vilket låter löjligt lågt. Särskilt som Radiotjänst hävdar att 12 procent fuskar med avgiften (476.000 hushåll). Radiotjänst har i och för sig gigantiska fordringar på avgifter (1,2 miljarder kronor), men av de 476.000 som påstås fuska med avgiften är det bara 30-40 per år som polisanmäls. Däremot är det 174 mål per år som hanteras av Förvaltningsrätten i Luleå, vilket väl i huvudsak torde handla om folk som inte har TV, men där Radiotjänst anser att de har det (många ger säkert upp tidigare i Radiotjänsts långa och utstuderade lista på trakasserier mot dem som inte har TV). 30-40 polisanmälningar resulterar bara i 3-4 fällande domar och 2-3 strafförelägganden. Det finns bara två förklaringar till relationen mellan fällande domar och antalet fuskare (1 på 100.000). Den ena är att Radiotjänst grovt överdriver antalet fuskare. Den andra att Radiotjänst är monumentalt inkompetent som lyckas “sätta dit” 5-7 personer per år med en arbetsstyrka på 100 personer (plus 50 deltidsanställda i telemarketingavdelningen och 80 deltidsengagerade frilansande kontrollanter).
Sveriges Television och Sveriges Radio badar i licenspengar och anser sig ha råd att sända två parallella påkostade TV-kanaler med till stor del sådant som även sänds i de kommersiella kanalerna, där det inte kostar tittarna ett öre. Om man ska tvinga folk som inte ser på vänstervridna TV-sändningar att via skatten betala för en statlig kanal så är det minsta man kan begära att den ena statliga kanalen säljs ut på marknaden. Det skulle sänka kostnaderna med hälften och dessutom ge statskassan ett bra tillskott.
Ja, en del protesterar nog mot att vi skriver den statliga kanalen. I Sveriges Televisions värld är det nämligen inte fråga om en statliga kanal. Så här skriver den färska utredningen om avgifterna: “Även om inte alla tar del av programföretagens utbud anser vi att i princip alla ska delta i finansieringen av public service, bl.a. för att det, som vi nämnde i kapitel 2, finns ett stort värde i att det i ett demokratiskt samhälle finns en eller flera aktörer inom radio och tv, som ska vara fria från statliga, ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället. Detta värde finns således oberoende av att inte alla i befolkningen utnyttjar program- företagens tjänster.” Fria från statliga, ekonomiska, politiska och andra intressen? Sagoberättarna bakom det påståendet heter Martin Holmgren (lagman), Helene Hillerström Miksche (advokat), Leif Jakobsson (direktör), Katarina Kämpe (länsöverdirektör) och Lars Nord (professor).