Under det beryktade ”miljonprogrammets” tid (slutet av 1960-talet) byggdes 100.000 lägenheter om året i vårt land. Byggbranschen försågs med generösa subventioner och momsen var 40 procent lägre på byggtjänster och för vissa färdiga byggnader var byggnationen helt momsfri, medan byggherren trots det kunde dra av momsen.
Byggande beskattades som en kapitaltillgång. Det vill säga skatt utgick på förmögenhetsvärdet (förmögenhetsskatt), när en byggnad såldes med vinst (reavinstskatt) och för en antagen kapitalavkastning om man bodde i eget hus (fastighetsskatt).
Byggandet klarade sig i stort sett utan konsumtionsskatten moms, eftersom bostäderna ansågs utgöra en kapitaltillgång.
Som är fallet med alla skatter fanns det avgränsningsproblem och staten tillsatte en utredning för att se hur man skulle tackla dessa avgränsningsproblem. Utredningen resulterade i ett förslag att beskattningen av byggande och bostäder skulle göras om från en kapitalskatt till en konsumtionsskatt. Förslaget innebar att full moms infördes på allt byggande och alla byggtjänster. Samtidigt föreslogs att den särskilda fastighetsskatten och annan kapitalbeskattning på fastigheterna skulle försvinna. Bostäder skulle beskattas som konsumtion, inte som en kapitaltillgång.
När finansministern fick förslaget tog han genast till sig förslaget om skattehöjningar, samtidigt som de föreslagna skattesänkningarna, som nära hängde ihop med de föreslagna skattehöjningarna ströks. Riksdagen antog förslaget om skattehöjningar, men avslog förslaget om skattesänkningar. Byggande och bostäder beskattas därför numera som både konsumtion och kapital. Det vill säga betydligt högre än alla andra ekonomiska aktiviteter i samhället – undantaget tobak och alkohol.
Samtidigt har subventionerna till byggandet försvunnit. Resultatet är att priserna på nybyggande stigit så drastiskt att det bara är i några få orter i landet (främst storstäder och universitetsstäder) som det över huvud taget förekommer något nybyggande. Med reglerade hyror har det sedan på politisk väg skapats en artificiell bostadsbrist.
Den beror på att det blivit orimligt dyrt att bygga nytt, men att hyrorna trots de höga byggkostnaderna hålls nere av hyresregleringen (”bruksvärdessystemet”). Resultatet är att nybyggnationen gått ned med 90 procent och att det idag tar 400 år att förnya vårt bostadsbestånd.
Med det drakoniska skattesystem som gäller byggande och bostäder är det helt klart att landets politiskt ansvariga anser att bostadsbyggande ska motverkas och att folk helst ska bo i tält eller hyddor. Det är åtminstone de signaler som förändringarna i bostadsbeskattningen sänder till svenska folket.