Två ekonomer har analyserat hur regeringen fördelade de så kallade ”Persson-pengarna” 1998. Regeringen har normalt inga befogenheter att dela ut pengar till kommunerna. De pengar som kommunerna får från staten fördelas enligt regler som fastställs av Riksdagen. Men 1998 var det annorlunda. Riksdagen godkände att regeringen fick rätt att fördela över fem miljarder kronor till ”investeringar för en ekologiskt hållbar utveckling”. De här pengarna kallades ”Persson-pengarna”, eftersom de ganska fritt kunde fördelas av regeringen eller i praktiken statsministern.
Matz Dahlberg och Eva Johansson är bägge doktorer i ekonomi och de har analyserat hur pengarna fördelades. De granskade hypotesen (eller beskyllningen) att pengarna i första hand hamnade i kommuner där majoritetsförhållandena stod och vägde. Det innebar att kommuner med en säker socialdemokratisk majoritet skulle få mindre och att samma skulle gälla för kommuner med en säker borgerlig majoritet. I de osäkra kommunerna skulle regeringen däremot vara beredd att ”köpa” röster genom att ge generösa statliga bidrag.
Ett stort antal bidragsbeslut fattades i månaderna mars och april 1998. Några månader innan valet. Det är de här stöden som forskarna har tittat på. 115 kommuner hade sökt stöd, men bara 42 fick stöd. Stödet blev sammanlagt 2,3 miljarder kronor. Kommunerna har delats in i storleksordning och sedan har man analyserat ett antal tänkbara faktorer som skulle kunna förklara varför en kommun fick stöd. Till exempel arbetsmarknadssituationen, miljömedvetandet eller den politiska ställningen i kommunen.
Om man ser på miljömedvetandet finns ingen förklaring alls i valet av bidragstagare. Om man ser på arbetsmarknadssituationen visar det sig att sannolikheten för att få bidrag ökar med 14 procent om arbetsmarknadssituationen var ogynnsam. Om man ser till den politiska balansen i kommunen blir förklaringsgraden större. Ju klarare majoriteten är (oavsett om majoriteten är borgerlig eller socialistisk), desto mindre bidrag. En jämn politisk situation ökar chansen att få bidrag med 25 procent.
Riksdagens revisorer fick i uppdrag att granska om valtaktiska hänsynstaganden styrde bidragsbesluten. Revisorerna kom fram till att så inte var fallet, eftersom kommuner med hög andel socialdemokrater fick mindre bidrag än genomsnittskommunen.
Dahlberg och Johansson tänkte ett steg längre och kom fram till att Persson-pengarna inte fördelades för att belöna pålitliga (s)-kommuner, utan för att köpa röster i kommuner som kunde tänkas byta sida.
Resultatet stämmer väl överens med analyser som gjorts av ”The New Deal” i USA på 1930-talet. Det var inte de fattiga delstaterna i södern som fick de största bidragen, utan delstater där majoritetsförhållandena var osäkra och där demokraterna kunde förväntas ta över majoriteten från republikanerna, alternativt stärka en vacklande ställning.