Alla rättskaffens människor kan glädjas över att Nancy Pelosi får sparken som Representanthusets majoritetsledare. Men lika verklighetsfrämmande och radikala Barbara Boxer sitter kvar i senaten som senator för Kalifornien. Även Harry Reid, senatens majoritetsledare, demokrat från Nevada sitter kvar.
Men helhetsintrycket av valet är att det gått åt rätt håll. Den hårdföra vänstern i det demokratiska partiet kan inte längre kontrollera agendan. Det lär till exempel bli betydligt svårare för presidenten att utse vänsterorienterade aktivistiska domare i Högsta Domstolen, vilket han gjort vid de två tillfällen han haft hittills under sin mandatperiod. Det blir också svårare för presidenten att köra över oppositionen när det gäller stora offentliga utgifter. Representanthuset har nu en kraftig republikansk majoritet.
Viljan till “bipartisanship” har reducerats under de gångna två åren. Varken demokrater eller republikaner har visat något intresse att komma fram till gemensamma lösningar. Samförståndspolitiker som Joe Lieberman (tidigare demokrat, numera oberoende senator, som oftast röstar med demokraterna) och John McCain (republikan) har inte haft goda tider under de gångna två åren. Det är möjligt att de får ett uppsving nu, den parlamentariska situationen är sådan att man måste börja tala med varandra.
Det amerikanska partisystemet har varit på väg att tippa över och fjärma sig från väljarna. En liten kärna av vänsterradikala aktivister har tagit kontrollen över det demokratiska partiet, samtidigt som en lika liten kärna av Washington-baserade republikaner kontrollerat det republikanska partiet. De här grupperna har styrt bort partiet från de breda väljargrupperna, de där man vinner val. De som Bill Clinton var så skicklig att rekrytera.
Den traditionella republikanska linjen har i år kompletterats av entusiastiska teparty-aktivister. En gräsrotsrörelse som är emot den stora staten, mot höga skatter och hårda regleringar. Men samtidigt en rörelse som inom sig är ganska splittrad. Det finns ingen nationell “teparty-organisation” – utan många, som bildats oberoende av varandra. Tepartyrörelsen väcker gamla amerikanska ideal. Men ibland är aktivisterna något verklighetsfrämmande när det gäller de praktiska möjligheterna att genomföra de höga principerna som rörelsen står för. Dessutom har teparty-rörelsen på sina håll satsat på väl svaga kandidater, som inte varit tunga nog för att bära det ansvar som de sökt. Det finns en risk att teparty-rörelsen “kidnappar” det republikanska partiet och fjärmar det från de valbara jaktmarkerna -på samma sätt som de vänsterradikala kidnappat det demokratiska partiet. Men teparty-rörelsen är mångfacetterad. Ett exempel på framgångar för kvalificerade kandidater i rörelsens hägn är Rand Paul som valdes till senator i Kentucky. Rand Paul har en gedigen bakgrund inom libertarianska kretsar och är son till förre representanthusledamoten och presidentkandidaten Ron Paul. Rand Paul visar att tepartyrörelsen har förmåga att lansera kvalificerade kandidater i “vinnarhålet”.
Den stora utmaningen står nu Barack Obama inför. Han måste finna sig i att kompromissa med Kongressen på ett helt annat sätt än han gjort hittills. Och han måste snabbt vända de gigantiska underskotten i de amerikanska statsfinanserna. De må ha varit kortsiktigt oundvikliga i samband med den ekonomiska krisen, men de är långsiktigt helt omöjliga.