Centern och Liberalerna har lovat att vara i opposition, men samtidigt backar de upp regeringen. Det håller inte i längden. Antingen gör man det ena eller det andra, inte bägge delarna.
De två partierna har visserligen fått Socialdemokraterna att gå med på en rad borgerliga förslag. Men frågan är vad det blir av dem. Och när?
Ta till exempel stoppet för kompetensutvisningar. Redan den förra Riksdagen antog åtgärder i frågan, men när de skulle genomföras av regeringen blev bestämmelserna så begränsade att kompetensutvisningarna fortsätter i samma takt som tidigare av en överdrivet nitisk byråkrati. Visserligen finns det i Jöken en punkt, punkt 21, om att kompetensutvisningarna ska stoppas, men först 2021. Och regeringen anser sig ju redan ha stoppat dem, trots att de fortgår med oförminskad takt. Men kompetensutvisningar är en hjärtefråga för LO, som är stenhårt emot all arbetskraftsinvandring.
Nu i mars och april ska vårbudgeten förhandlas fram. Centern och Liberalerna har i Jöken löfte om att de ska vara med i förhandlingarna. Men vad händer om partierna inte kommer överens? Kommer Liberalerna att rösta emot det som regeringen beslutat om, medvetna om att det i så fall blir nyval och en ny riksdag utan en enda liberal riksdagsledamot? Naturligtvis inte. S har ett utmärkt förhandlingsläge.
Vi kan förvänta oss att S kommer att slingra sig på en rad punkter. Det har man redan gjort under förra mandatperioden när regeringen har förlorat omröstningar i Riksdagen om olika förslag. I ett fåtal fall har man gjort som Riksdagen bestämt, i många fler fall har frågan fördröjts, sänkts i ytterligare utredningar, avfärdats av något annat skäl eller helt enkelt inte åtgärdats. Varför det ska gå bättre att driva opposition mot regeringen nu än under den tid då man inte gett regeringen sitt stöd är svårbegripligt.
Vi har sedan hela utnämningsapparaten. Jöken innehåller inte ett ord om de två stödpartiernas medverkan vid viktiga utnämningar i statsapparaten. Alliansregeringen under Fredrik Reinfeldt gjorde små trevande steg i riktning mot att inte låta partipolitiken vara avgörande vid utnämningen av betydelsefulla statstjänstemän. Men för att visa att man inte var låsta vid att inte utse socialdemokrater fick vissa tongivande nyckelposter ändå socialdemokratiska innehavare. Som Mikael Sjöberg (Göran Perssons kusin och tidigare fackpamp och statssekreterare) utnämnd till generaldirektör för Arbetsförmedlingen 2014 och Dan Eliasson utnämnd till generaldirektör för Migrationsverket 2007 och generaldirektör för Försäkringskassan 2011.
Sedan Stefan Löfvens tillträde som statsminister har vi sett utnämningar som Maria Ågren till generaldirektör för Transportstyrelsen 2015 och Ulla Sandborgh till generaldirektör för Svenska kraftnät 2017. Bägge avpolleterade som huvudansvariga för brott mot grundläggande bestämmelser om rikets säkerhet (att Maria Ågren nu vunnit en process i Arbetsdomstolen handlade inte om att hon fick sparken från Transportstyrelsen utan att hon fick sparken från ”generaldirektörernas elefantkyrkogård” i regeringskansliet). Vi lär få se fler utnämningar av partigängare till viktiga poster i den statliga administrationen och Jöken innehåller inget om att sådana ska diskuteras med ”oppositionen”.
Men är den kvarvarande oppositionen så mycket bättre? Moderaterna invänder mot avskaffandet av ”värnskatten” (punkt 5 i Jöken) och tänker tydligen göra gemensam sak med Vänsterpartiet i den frågan. ”Värnskattens” avskaffande ingick i Liberalernas valprogram 2018, men inte i Moderaternas. Moderaterna avstod också från att göra något åt saken under hela Fredrik Reinfeldts regeringsinnehav 2006-2014, trots att det ingick i Alliansens ursprungliga program från 2006.