Snart är Sverige omgivet av NATO-stater. Inte bara Norge och Danmark, som varit ett tryggt skydd för Sverige ända sedan NATOs bildande 1948, (västra) Tyskland som tillkom som NATO-medlem 1955 och östra Tyskland som slogs ihop med Förbundsrepubliken 1989. Snart är även Polen med (1999?). Estland, Lettland och Litauen har alla ansökt om medlemskap. I Finland diskuteras frågan seriöst.
I Sverige har NATO-medlemskap under de senaste två åren börjat drivas av Dagens Nyheter, Expressen och Folkpartiet, med moderaterna som tveksamma eftersläntrare, som inte vet vilket ben de ska stå på. Var var de här intressenterna när NATO verkligen behövdes? Jo Dagens Nyheter under Herbert Tingsten var varma NATO-anhängare, men sedan Tingsten utmanövrerats 1959 hamnade DN i samma västfientliga träsk som hela det svenska politiska etablissemanget.
Det fanns en tid när det var en viktig solidaritetsgärning att gå med i NATO. Det fanns en tid då NATO skulle kunna utgöra ett viktigt bidrag till Sveriges nationella säkerhet. Den tiden varade mellan 1948 och 1989. Men då var det tabu att tala om NATO. Herbert Tingsten var i stort sett den ende som vågade göra det. Och under 1980-talet den lilla Folkkampanjen för NATO, där Contras dåvarande allt-i allo Filip Lundberg var drivande kraft.
Ve den som vågade tala högt om Sveriges koppling till västerländsk demokratiska stater. Särskilt anmärkningsvärt var Olof Palmes agerande. Samtidigt som han i svavelosande ordalag fördömde alla som ens vågade viska om en svensk koppling till demokratiska ideal i Väst ordnade han, enligt dokument som nyligen kommit fram, så att Sverige de facto var skyddat av alliansen. Men det var bara ett halvdussin personer i Sverige som visste om saken. Inte ens hela regeringen och försvarsledningen var informerad. Christer Larsson på radions Ekoredaktion har förtjänstfullt avslöjat detta hycklande dubbelspel i början av 1997.
Falskheten och dubbelspelet användes för att hänsynslöst attackera dem som ens vågade viska om det som Palme genomförde i praktriken. Och skam till sägandes, det fanns inte många svenska politiker som vågade tala klartext om saken. De som gjorde det blev snart uteslutna ur sina partiet, som fallet blev med socialdemokraten Thorwald Arvidsson som redan i mitten av 1980-talet vågade ta till orda för ett svenskt NATO-medlemskap i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
Idag finns det några få som vill att vi ska föra en förutsättningslös säkerhetspolitisk debatt. Det är så dags nu. Nu har NATO inte särskilt mycket att tillföra svensk säkerhetspolitik. Visst kan vi spara en del på försvaret. Men idag är inte NATO den stora fyrbåken som står upp mot tyranniet i Öst. Tyranniet har fallit ihop som ett korthus sedan Ronald Reagan satte hårt mot hårt och tog hem segern i det kalla kriget.
De som då kritiserade Ronald Reagan och avfärdade honom som en “B-skådis” gör fortfarande idag anspråk på att företräda svenska intressen. De hade fel då. Och det finns ingen anledning att lita på dem idag. Visst kan det finnas goda skäl att gå med i NATO. Men först sedan vi blivit av med de politiker som under decennier motverkade Sveriges och frihetens intressen.