I många av de snabbväxande “tigerekonomierna” i Östasien befinner sig utbildningsväsendet i samhällets centrum. I länder som Sydkorea och Republiken Kina (Taiwan) tar en större andel av ungdomarna universitetsexamen än vad som är fallet i Sverige. Och andra länder i området (Singapore, Hongkong) har redan passerat Sverige när det gäller levnadsstandard, mycket tack vare en långsiktig satsning på utbildning. För att inte tala om Japan, som ligger långt före de andra och där utbildningsidealen är en mycket central del av den japanska kulturen. I Ostasien härskar fortfarande konfucianska ideal, och de idealen sätter utbildning och erfarenhet i centrum. Dock kanske ska tilläggas att idealen är mycket hierarkiska, inte alls inriktade på kreativitet och nytänkande. För sådant passar det amerikanska systemet mycket bättre.
I Sverige har förfallet inom utbildningsväsendet pågått ända sedan Olof Palme blev utbildningsminister 1967. Då, 1967, var lärarna en uppburen och välbetald yrkesgrupp i samhället. I de större städerna ute i landet var lärarkåren (gymnasielärarna) ett viktigt inslag i den sociala eliten. En gymnasielektor var något man såg upp till – och lönen var därefter. Lärarkåren var både socialt uppburen och välavlönad. På småorterna var det kyrkoherden och folkskoleläraren som var samhällets stöttepelare, kring vilket det mesta i det sociala livet rörde sig.
När Palme försökte degradera lärarkårens ställning genom att minska det relativa löneläget resulterade det i lärarstrejk. Men staten vann och lärarna fick ge sig. Alltsedan dess har läraryrket successivt tappat ställning. Då – när Palme tillträdde som utbildningsminister – var lektorns lön sådan att den placerade honom bland de 10-15 procent som var bäst avlönade. Idag ligger lektorn nätt och jämnt vid en medellön. Adjunkten långt under. Det är inte konstigt att det sedan länge pågår en flykt från läraryrket. De bästa lärarna överger skolan i snabb takt och snart är bara de som inte har några alternativ kvar med ansvaret för våra ungdomars framtid.
Intresset för högre utbildning har sjunkit i takt med nedvärderingen av respekten för utbildning. I de årsklasser som är födda mellan 1945 och 1955 har cirka 40 procent någon form av akademisk utbildning. I de årsklasser som nu är aktuella – födda mellan 1965 och 1975 – ligger andelen snarare under än över 20 procent.
Signifikativt är att regeringen idag till största delen består personer utan akademisk utbildning. Så var det inte ens på den tiden när socialdemokraterna hade sin stora rekryteringsbas bland industriarbetarna, då bestod regeringen till största delen av personer med kvalificerad akademisk utbildning (med några lysande självlärda undantag).
Föraktet för utbildning och nedvärderingen av utbildningsidealen sätter sina spår på lång sikt. En del av dagens ekonomiska kris förklaras av att det svenska samhället kollektivt valt att sänka kraven och nedvärdera värdet av goda kunskaper. Den bistra sanningen är att om vi idag skulle ändra oss radikalt, skulle det inte ge någon effekt nästa år, eller ens om fem år. Först på tio-tjugo års sikt börjar de första resultaten av en ändrad attityd att ge sig till känna.