I veckan fick de två läkare som kallas ”obducenten” (som i själva verket var rättsläkare, dvs bara delvis sysselsatt med obduktioner) och ”allmänläkaren” avslag på en resningsansökan i Regeringsrätten när det gäller deras indragna läkarlegitimationer. Ingen av läkarna är dömda för något brott, men de har i ett domskäl för en friande dom utpekats som skyldiga till att ha styckat en mördad prostituerad kvinna. Den fällande domen byggde enbart på indicier. Det ena av två “starka” indicier var ett “vittnesmål” från en 18 månader (!) gammal dotter till allmänläkaren, som uteslutande förmedlats via mamman som var i vårdnadstvist med allmänläkaren och där det hela bygger på mammans tolkning av dotterns uttalanden, sedan hon väl lärt sig prata. Självklart är inga uttalanden från en 18 månader gammal flicka preciserade på något sätt och det var enbart fråga om vidlyftiga tolkningar om vad som sagts av flickan. Det andra ”tunga” utpekandet var av en fotohandlare som skulle ha utpekat allmänläkaren vid en konfrontation. Det var vad som stod i polisens protokoll och vad som lades fram inför tingsrätten. Långt senare har det framkommit att fotohandlaren i själva verket pekade ut en annan person, som dock avvisades som fel av den förhörande polisen. När fotohandlaren sedan fick hjälp på traven nämnde hon två personer, varav den tredje i ordningen av de utpekade förstärktes av den förhörande polisen så att fotohandlaren till slut själv trodde sig ha utpekat ”allmänläkaren” som alltså först var den tredje som utpekades av figuranterna – detta enligt en bandinspelning av förhöret som blev känd först långt efter domen. Den misstänktes advokat fick inte vara med vid konfrontationen, och visste inte förrän långt efter domen hur den verkligen gått till.
Läkarna blev som sagt frikända för mord, men utpekade för att ha styckat kvinnan. Det kunde bara ha skett på rättsläkarstationen i Solna under annandag pingst 1984 (en av få dagar då rättsläkarstationen var obemannad). Idag vet man att den mördade kvinnan levde flera dagar efter pingst 1984 – uppgifter som polisen hade redan i den ursprungliga utredningen hanterades fel, så att åklagaren byggde upp hela beskrivningen på att styckningen skedde just annandag pingst då kvinnan fortfarande var i livet! Den aktuella dagen var enda chansen för åklagaren att göra det ens tänkbart att ”obducenten” och ”allmänläkaren” var skyldiga.
Idag vet vi alltså med visshet att de en gång åtalade och frikända faktiskt var oskyldiga. De har inte fått något straff för brottet, men de har fått sina liv förstörda. Allmänläkaren har inte fått se sin 18-åriga dotter på 16 år. Han har inga planer på att återuppta sin läkarpraktik, men skulle se en återbördad läkarlegitimation som ett litet medgivande från samhället att man handlat fel.
Regeringsrättens dom visar att svenska staten är oförmögen att ens försöka gottgöra de skador som ett undermåligt rättsväsen förorsakar enskilda medborgare. Så kan vi inte ha det i ett rättssamhälle. Hade vi en justitieminister värd namnet vore en serie lagförslag på gång, som skulle förhindra ett återupprepande av det inträffade, samtidigt som möjligheter skulle skapas att återupprätta de två människor som så hänsynslöst krossats av det svenska samhället.
(Den som vill fördjupa sig i de senaste decenniernas största rättsskandal i Sverige kan läsa Per Lindebergs bok ”Döden är en man”, utgiven på Fischers förlag 1999)