Låt oss först glädjas åt att större delen av Irak och Syrien nu befriats från IS. Senast städerna Hawija i Irak och Raqqa i Syrien.
Tyvärr är därmed allt inte frid och fröjd. Vare sig i Syrien eller Irak.
I Syrien är det USA-stödda kurdiska styrkor som befriat Raqqa, IS “huvudstad”. Befrielsestyrkorna kallas SDF, Syrian Democratic Forces, och beskrivs som kurdisk-arabiska. Den militära kraften bakom har dock främst varit kurdiska YPG , som har gjort ett bra arbete i de nordöstra kurddominerade delarna av Syrien. Tyvärr har de kopplingar till den marxistiska organisationen PKK i Turkiet. Även om YPG knappast själva varit marxister har de varit i dåligt sällskap. Till saken hör att själva staden Raqqa inte har någon nämnvärd kurdisk befolkning, det är i första hand en arabisk stad. Den syriska Assad-regeringens styrkor finns bara några mil söder om Raqqa och man kan bara ana vad som händer när dessa har avslutat rensningsarbetet mot IS i området kring Deir ez-Zor, sydöst om Raqqa. Själva staden Deir ez-Zor har hela tiden hållits av Assad-regeringen, men den har varit omringad av IS-styrkor. Under senare tid har IS tvingats dra sig tillbaka från många av sina positioner och det är bara en tidsfråga innan Assad har tagit över hela området. Då kommer frontlinjen att gå mellan SDF i norr (kurder och USA) och Assad i söder (med stöd av Ryssland).
I Irak och den irakiska delen av Kurdistan är situationen inte mycket bättre. De två kurdiska partierna KDP (med högkvarter i regionens huvudstad Erbil och under ledning av släkten Barzani) och PUK (med högkvarter i Sulemaniyah och under ledning av släkten Talabani) var på 1990-talet i luven på varandra. Efter Gulfkriget lyckades man dock bilägga konflikten och Jalal Talabani blev 2003 president för hela Irak, medan Massoud Barzani tog ledningen för den kurdiska regionen. Jalal Talabni avled i Tyskland i böjan av oktober, men han har varit sjuk en längre tid och inte kunnat agera aktivt i politiken på flera år. Han efterträddes som irakisk president av en partikamrat från Kurdistan Fuad Massoum.
Det var kurdiska pesh merga-styrkor som gick i bräschen för att jaga ut IS från gränstrakterna mellan Kurdistan och den arabiska delen av Irak. Men när man närmade sig Mosul stannade pesh merga upp för att låta befrielsen av Mosul ske från söder och då av sunni-muslimska arabiska styrkor (man var noga med att inte heller låta shia-styrkor vara med i befrielsen av den sunni-muslimska staden Mosul). Dock var det kurderna som såg till att IS inte kunde inta den viktiga oljestaden Kirkuk under IS stora offensiv för tre år sedan. Kirkuk har en etniskt mycket komplicerad bakgrund. Majoriteten var kurdisk, men under Saddam Husseins tid som Iraks diktator organiserades en stor arabisk inflyttning och kurderna jagades iväg. Enligt en överenskommelse mellan olika irakiska grupper skulle en folkomröstning genomföras i Kirkuk, om staden skulle föras till Kurdistan eller det arabiska Irak. Den folkomröstningen har aldrig genomförts. Kurderna har under senare år ansträngt sig för att återvinna majoriteten av befolkningen i Kirkuk och de är nu återigen den största etniska gruppen i staden. Men utöver kurder och araber finns turkmener (många av dem kristna) och yazidier (som själva anser sig vara muslimer, men inte accepteras som sådan av andra muslimer). Yazidierna talar, för att göra det ännu krångligare, kurdiska.
Kirkuk har kontrollerats av den kurdiska regionala regeringen sedan 2014, då den irakiska regeringsarmén flydde hals över huvud inför IS offensiv. IS kom aldrig fram utan kurdiska pesh merga-styrkor stoppade IS offensiv.
I den folkomröstning om självständighet som hölls i Kurdistan för en månad sedan fick även invånarna i Kirkuk och andra områden kontrollerade av den kurdiska regionala regeringen rösta. Självständighet stöddes av 93 procent av de röstande, men vi har inte lyckats ta reda på hur det blev i själva staden Kirkuk.
Folkomröstningen var ett projekt som främst backades upp av KDP och familjen Barzani. Talabani-familjen och PUK var mer avmätta i sin inställning till folkomröstningen, inte minst den avlidne Jalal Talabni har haft mycket goda relationer med de arabiska ledarna i Irak, och inte bara med sunni-muslimerna utan också med shia-muslimerna. Kurderna är sunni-muslimer.
När staden Hawija nära Kirkuk, den sista betydande staden i Irak som kontrollerades av IS, befriades skedde det från söder – kurderna fanns i norr, men nöjde sig med att hålla ställningarna. Det var inte bara sunni-muslimer som deltog i befrielsen av Hawija, utan också shia-muslimska styrkor med uppbackning från Iran. Likadant var det vid befrielsen av den näst sista IS-kontrollerade staden i Irak, Tal Afar. Kurdiska pesh merga-styrkor kontrollerade området norr om Tal Afar. Sunni-muslimska styrkor försökte samtidigt med slaget om Mosul erövra Tal Afar från söder, men det var först sedan Mosul fallit och även shia-styrkor satts in som Tal Afar kunde befrias.
Efter Hawijas fall stod kurdiska pesh merga-styrkor öga mot öga med de arabiska styrkorna som kom från söder. De styrkor som kontrollerade Kirkuk hade mer med den mjuke Talabani än den mer hårdföre Barzani att göra. När de arabiska styrkorna gick till offensiv släppte kurderna hela området kring Kirkuk utan strid. Och några dagar senare även yazidiernas huvudort Sinjar. När IS kom till Sinjar 2014 utsattes befolkningen för folkmord. Men området befriades senare av kurdiska pesh merga-styrkor.
I och med erövringen av Kirkuk och Sinjar har Iran stärkt sina positioner i ett känsligt område, där en stor del av Iraks oljetillgångar finns.
I Irak har man alltså blivit av med IS, men det är långtifrån slut på konflikten. Sunni- och shia-araber har tillfälligt enats, men det är nog bara tillfälligt. Det finns också en uppenbar risk att konflikten mellan de båda kurdiska partierna KDP och PUK åter kommer att blossa upp.