Den ekonomiska krisen i Asien har hittills inte drabbat Kina i samma utsträckning som andra länder i Asien. Kina har hängt med i den dynamiska utveckling som gjorts möjlig genom marknadsekonomins allt större betydelse i regionen. Men det har hela tiden varit en väsentlig skillnad mellan Kina och övriga länder i området. I Kina har kommunistpartiet släppt efter på tyglarna för att utnyttja marknadsekonomins fördelar, men hela tiden har det totalitära samhällets politiska kontroll legat i bakgrunden. Dessutom har de många statliga företagen subventionerats på ett ogenomskådligt sätt, vilket medfört att Kina alls inte utnyttjat möjligheterna fullt ut.
De privata företagen står idag för bara 10 procent av Kinas produktion. Och i de statliga 90 procenten hittar man alla de företag som vräker ut gammalmodiga produkter med metoder som är extremt miljöstörande och dessutom krävande för dem som arbetar i företagen. Förlusterna täcks av staten, och förlusterna ökar kontinuerligt. Samtidigt som ett ineffektivt skattesystem minskar skatteintäkterna. Många företag är så olönsamma att det skulle vara billigare att sluta helt med produktionen, men betala de anställda full lön för att avstå från att arbeta…
Staten har försökt minska subventionerna, men utan att låta företagen styra sig själva. Lösningen har varit lånefinansiering. Många kinesiska banker har lånat ut pengar till de ålderdomliga statliga företagen, lån som rimligen aldrig kommer att betalas tillbaka. Men bokföringssystemen är sådana att bankerna kan skjuta de enorma förlusterna framför sig. Än så länge. Bankernas verkliga situation blir däremot alltmer osäker.
Och de trots allt positiva officiella tillväxtsiffrorna i Kina verkar ihåliga. Industriproduktionen påstås stiga, men elkonsumtionen ökar inte. Även i halvmoderna ekonomier som Kina är elkonsumtionen normalt nära knuten till industriproduktionens storlek. Men kommunistiska regimer har alltid haft en praktisk syn på statistik. De siffror som främjar regimens syften publiceras, oavsett om de är sanna eller ej.
Utlandets efterfrågan på kinesiska varor minskar snabbt. Till en del beroende på att övriga länder i Sydostasien har omvärderat sin valuta kraftigt och därmed erbjuder billigare produkter. Kina har hållit fast vid sin gamla dollarkurs och därmed har konkurrenskraften försvagats. Än så länge verkar företagen istället producera på lager, men det kan naturligtvis inte fortgå i längden. Kommer det inte en vändning snart kommer mängder av kinesiska företag att tvingas till drastiska minskningar av produktionen.
Övriga länder i Sydostasien har en betydligt mer stabil bas att stå på än Kina. Det mesta talar för att Kina snart kommer att följa de andra länderna på utförsbanan, samtidigt som en del av de länder som redan hamnat där kommer att ta sig upp snabbt. Inte minst gäller det det andra Kina, Taiwan, som har en mycket stabil ekonomisk bas i form av en dynamisk småföretagssektor. I länder som Sydkorea är situationen mer skakig, eftersom de stora konglomeraten, chaebol, har kunnat hålla förlustverksamheter under armarna i ett närmast planekonomiskt system. När omvandlingen påtvingas av den ekonomiska verkligheten blir genomslaget stort, i motsats till på Taiwan, där anpassningen skett kontinuerligt.