Krigets första offer är sanningen. Och så var naturligtvis även fallet i den gångna månadens krig i södra Libanon.
Hur var läget innan hizbollahs infall i Israel och kidnappningen av israeliska soldater?
Libanon var en gång Mellersta Österns pärla. Dit de rika från hela regionen kunde resa för att andas lite friare. Och där levnadsstandarden låg långt över resten av regionen, trots att landet inte har några oljetillgångar. Det var innan Yassir Arafat och PLO gjorde Libanon till en bas för angreppen mot Israel, vilket ledde till att landet drogs in i inre och internationella konflikter och slogs sönder av inbördeskrig och konflikter med grannländerna (Israel och Syrien). Från 1978 till 2000 kontrollerade Israel Libanons södra gränsområde. Inbördeskrig härjade i resten av landet till 1990, men då blev det Syrien som kontrollerade hela landet. Mot libanesernas vilja. Men landet byggdes snabbt upp och började leva upp till sin gamla ställning som ett kommersiellt och kulturellt centrum i Mellersta Östern. Med tiden försvagades det syriska inflytandet, men syriska intressen lät mörda den populäre förre premiärministern Rafiq al-Hariri. Detta ledde under 2005 till att Libanon frigjorde sig från Syrien, som tvingades dra tillbaka de 15 000 soldater som kontrollerat landet. Den södra delen av landet kontrollerades dock av hizbollah, en shiamuslimsk grupp som finansierades och backades upp av Syrien och Iran. Enligt FN-resolutionen 1559 från den 2 september 2004 var det angeläget att den libanesiska regeringen fick kontroll över hela Libanon. Så skedde aldrig, eftersom hizbollah hade full militär kontroll över gränsområdet mot Israel, där gruppen under sex år byggde upp sin militära styrka med syrisk och iransk hjälp. Den libanesiska regeringen förmådde aldrig göra sin auktoritet gällande i området, som användes för återkommande angrepp mot israeliskt territorium, främst med robotar som har haft låg träffsäkerhet och sänts iväg på måfå mot israeliska städer och befolkningskoncentrationer.
Israel har hela tiden begärt att hizbollah skulle avväpnas och att den militära kontrollen i området skulle övertas av Libanon – i enlighet med resolution 1559. När så inte skedde och södra Libanon fortsatt användes för angrepp på israeliska mål ingrep Israel först med flygangrepp, men under senare delen av det månadslånga kriget också med marktrupper (förre israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu har kriitiserat regeringen för att den inte tidigare satte in markstridskrafter). Israels uttalade mål har varit att avväpna hizbollah och stoppa rörelsens möjlighet att militärt angripa Israel. Israel har hela tiden sagt att så fort den libanesiska armén kom till södra Libanon var den israeliska arméns uppdrag slutfört.
Resultatet av kriget förefaller bli att Israels mål uppnås i sin helhet. Enligt den nya FN-resolutionen 1701 från den 11 augusti i år ska den libanesiska armén nämligen med 15 000 man ta över den militära kontrollen över södra Libanon och hindra annan militär aktivitet än den som godkänts av den libanesiska regeringen. Därtill ska FN sända 15 000 man till området. Om resolutionen (i motsats till resolution 1559) genomförs innebär det att kriget helt slutar i enlighet med Israels utgångskrav och att hizbollah tvingas upphöra med sina angrepp på Israel. Hizbollahs bombastiska uttalanden att de vunnit kriget har ingenting med verkligheten att göra.
Att en och annan kan ifrågasätta om FN och Libanons armé klarar av den uppgift som de åtagit sig är en annan sak.
Tillägg den 22 augusti 2005
I förra veckans Contra konstaterade vi att FNs säkerhetsråds resolution 1701 innebar att Israels krigsmål uppnåddes i sin helhet och att israelerna på dessa grunder borde utses till krigets segrare. Men det visar sig så här några dagar senare att FNs säkerhetsråds resolutioner är rena bedrägeriet. Libanons regering säger sig stödja resolutionen, som innebär att inga andra militära förband än den libanesiska armén och FNs styrkor ska få finnas inom 20 km från den israeliska gränsen. Sedan Libanon accepterat detta och resolutionen antagits av säkerhetsrådet låter Libanon meddela att man inte alls tänker avväpna terroristbanden som har varit lokaliserade i södra Libanon, trots att just detta var kärnpunkten i resolutionen. FN har också mycket svårt att få fram några trovärdiga egna styrkor. Hittills ett par hundra fransmän som inte har vapen nog att genomdriva resolutionen, samt löfte om flera tusen soldater från länder som erkänner Libanon och Syrien men inte Israel. Det var alltså fel av oss att sätta vår tro till en resolution från FNs säkerhetsråd, den var ett dåligt skämt. Under Koffi Annan har FN alltmer blivit ett sådant.