Kampanjjournalistiken breder ut sig. Det innebär att tidningar driver politiska kampanjer genom selektiva “avslöjanden”. Allra helst ska man ha någon politiker eller byråkrat att göra oförsiktiga uttalanden.
Kritiskt granskande medier behövs. Contra och Veckans Contra hör till dessa kritiska röster. De seriösa morgontidningar som vi en gång hade i landet hör också dit.
Men kampanjjournalistiken – kombinerat med drevjournalistiken – är något helt annat och destruktivt för samhällsutvecklingen. I England har tidningar som News of the World (lyckligtvis nedlagd), Sun och Daily Mail sedan länge drivit en mycket simpel journalistik, där det enbart handlar om att sälja lösnummer genom att vädja till människans lägsta instinkter. Som framgår av aktuella rättsprocesser i England har man inte ens dragit sig för mutor och olaglig telefonavlyssning för att få fram smaskiga sexskandaler och braskande rubriker.
I Sverige följer pressen dessvärre raskt i den brittiska slaskpressens fotspår. I spetsen för den här utvecklingen går Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Dagens Eko och en del TV-program. Journalisterna bestämmer sig för att driva en tes och skriver artiklar och redigerar intervjuer på ett sätt som rör upp känslorna. Utan att resonera sakligt eller öppna för motstridiga och balanserande ståndpunkter. Ett av de värsta exemplen var DN-skandalen som tvingade ett av de mest välskötta vårdföretagen, Carema, att ge upp sina tålmodiga försök att få ordning på det sedan länge illa skötta äldreboendet (i kommunal regi) Koppargården i västra Stockholm. I höst har DN fortsatt med en hysterisk kampanj om vad de kallar register över romer, som påstås vara upprättat av Skånepolisen. Skånepolisen har självklart inte upprättat något register över romer, däremot ett register över släktrelationer mellan brottsligor (upprinnelsen var en våldsam släktfejd mellan två olika släkter, där många var brottsaktiva). Hälften av de som fanns med i registret var brottsmisstänkta – och när det var småbarn med så handlade det bland annat om på vilka personer de i brotten använda mobiltelefonerna skrevs på. Många av de som fanns i just det här registret var romer – men det var ju ganska givet eftersom starten var våldsamheter som uppstått mellan två klaner med just den etniska bakgrunden.
Den som lyssnar på Dagens Eko får sig ofta till livs liknande historier som i DN och Svenska Dagbladet är i samma skola. De senaste veckorna har tidningen ägnat sig åt att driva kampanjer mot effektiviteten i svensk u-hjälp och fått det till kritik mot regeringen, trots att regeringen i just den frågan (och särskilt förra biståndsministern Gunilla Carlsson) drivit en mycket bestämd linje för att försöka rensa upp. Något som naturligtvis väckt ont blod hos dem som tillhört det välmående biståndsetablissemanget. SvD har också passat på att ge en släng åt läxhjälp, som påstås vara ineffektiv.
Kvällstidningarna har vi inte alls tagit upp här. För de är vi vana vid som kampanjmaskiner, där folk inte tar artiklarna på så stort allvar. De stora morgontidningarna och etermedierna har dock ett helt annat förtroende hos allmänheten, grundat på den tid då nyhetssidorna förmedlade nyheter och lät olika synpunkter komma fram. Där tidningens uppgift var att skildra, inte att driva politik. Där det var en hederssak att ge en objektiv beskrivning av ståndpunkten också rörande dem som kritiserades. I DN-skandalen vägrade tidnigen helt sonika att ta in tillrättalägganden från Carema och från den ena av två personalgrupper som var i luven på varandra på Koppargården.
Kampanjjournalistikens riskerar försvåras av att ansvariga politiker och myndigheter har gått på mediaträning ordnad av de journalister som tycker att en vanlig journalistlön är för dålig att leva på. Den mediaträningen brukar alltid innehålla ett moment av att det är bra att medge fel och brister och att man aldrig kan vinna en debatt där medierna kan vinkla med emotionella argument och där det krävs sofistikerade och balanserade resonemang för att få fram den andra sidan av saken. Det är därför vi kan se syltryggar som rikspolischefen lägga sig platt inför DNs kritik mot spaningsregistret i Skåne, istället för att ta rätt på hur det förhöll sig och beskriva det för allmänheten. Poliser på fältet kommer inte att glömma detta knivstick i ryggen på dem som jobbar hårt för att bekämpa allvarlig brottslighet. Följden blir en sämre poliskår och sämre säkerhet för allmänheten.