Anders Borg var först, men nu har Magdalena Andersson följt efter. Det är därmed kört för de pensionsförsäkringar som funnits i Sverige sedan 1920-talet. De har byggt på principen att man fått dra av premien, men istället varit skyldig att betala skatt på utbetalda pensioner. Anders Borg tror sig spara 4,6 miljarder åt statskassan på att avskaffa avdragsrätten. Och det är nog ett rimligt tal för 2016 och för den korta tid Borg eller Andersson kommer att vara finansministrar. Men de glömmer att tala om att statskassan kommer att förlora samma belopp uppräknat med ränta på ränta, det senare år då pensionerna skulle ha betalats ut. Men då heter finansministern vare sig Borg eller Andersson, så det blir någon helt annan som får lösa det problemet. På sikt innebär den avskaffade avdragsrätten ingenting för statskassan (med ett undantag som vi strax återkommer till). Den innebär däremot att staten inte är beredd att temporärt ligga ute med ett skattefritt belopp som ger medborgarna incitament att tänka på sin långsiktiga trygghet. Pensionssparandet i sin nuvarande form innebär att pengarna låses in för att enbart kunna användas av dem som fyllt 55 (men i praktiken är det ingen som har råd att gå i pension vid 55, det handlar om några hundra personer i hela Sverige). Inlåsningen innebär också att utbetalningen måste fördelas över minst en femårsperiod. Det hela är upplagt för att medborgarna ska ta ett delansvar för sin egen ålderdoms ekonomiska trygghet. Hela denna stimulans rycks nu undan. Det föreslagna alternativet Investeringssparkonto (ISK) kan tas ut när som helst och det är möjligt att ta ut hela beloppet vid ett tillfälle. Trygghetsfaktorn försvinner helt. Dessutom talar både Borg och Andersson tyst om att skatten på ISK är dubbelt så hög som på pensionssparandet.
Nationalekonomisk forskning visar att ett lands ekonomiska utveckling påverkas positivt av ett stort fonderat pensionssparande. Ett sådant underlättar nämligen kapitalförsörjningen i näringslivet och bidrar därmed till den ekonomiska tillväxten.
Det mesta talar för att det är ett riktigt uselt förslag. Det minskar medborgarnas incitament att ta ansvar för sin egen ålderdom och det motverkar ekonomisk tillväxt.
Borg (och Andersson) har hymlat om att avdragsrätten gynnar höginkomsttagarna. Så är naturligtvis inte fallet. De riktiga höginkomsttagarna sparar en mindre andel med avdrag än vad som gäller för de med låga inkomster eller medelinkomster. Och de får inga som helst fördelar av avdragsrätten, eftersom de (efter jobbskatteavdragen) får betala mer i skatt när de får ut pensionen än det avdrag de fick göra när de betalade premien. Det gynnar dock en liten grupp skattebetalare (och missgynnar därmed statskassan). Det gäller de som sparar privat för pensionen och tjänar strax över golvet för statlig skatt (420 800 kronor per år), om de senare får lägre pension än inkomst kan de växla ner skattebelastningen från 50 till 30 procent för en liten del av sin inkomst. Det här handlar om en ganska liten grupp. För att klämma åt dem så ska man alltså sabotera ett system som fungerat väl för medborgarna och nationen i 90 år!