Opinionsundersökningarna är ganska samstämmiga, men ändå blir de tänkbara resultaten mycket osäkra. Alliansen får cirka 40 procent, den rödgröna Oppositionen cirka 50 procent och Sverigedemokraterna cirka 10 procent. Två partier balanserar på 4-procentsspärren. Tyvärr är det fel partier som befinner sig där.
Men det är nästan ett år kvar till valet. Långt in på våren 2010 hade den oppositionen (som då bara var tre partier stor) majoritet. När Socialdemokraterna hösten 2009 bestämde sig för att ställa upp i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet gick siffrorna raskt ner och med löften om att återinföra fastighetsskatt och förmögenhetsskatt samt höjda inkomstskatter slogs de sista spikarna i den rödgröna kistan, Alliansen fick förtroendet att styra landet ytterligare fyra år. Idag har Stefan Löfven egentligen inte satt ner foten. Vad vill han uppnå? Med vem? Vid den här tiden för fyra år sedan lanserades ett samarbete på tjugo år (!) mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. LO och vänstern tvingade, mot Mona Sahlins vilja, in Vänsterpartiet i det samarbetet. Vilket var första steget mot en valförlust för Socialdemokraterna.
Spärrgränserna ställer också till det för den som vill göra prognoser. Inte bara i Sverige. I Tyskland slogs de två från Contra-synpunkt bästa partierna, Fridemokraterna och Alternative für Deutschland ut av den tyska femprocentsspärren med 4,8 respektive 4,7 procent. Tillsammans med CDU/CSU på 41,5 fick de 51,0 procent. Nu finns varken FDP eller AfD i Förbundsdagen och CDU/CSU måste kompromissa med Socialdemokraterna eller de gröna. I Österrike hamnade Bundnis Zukünft Österreich med ett liberalt ekonomiskt program precis under 4-procentsspärren, sedan de tappat många röster till det likaledes ekonomiskt liberala Team Stronach (som kom in i österrikiska Nationalrat). Ett annat liberalt parti, NEOS, kom precis över gränsen med 4,96 procent (de hade inte klarat en tysk 5-procentsspärr däremot). Med BZÖ i Nationalrat hade regeringskoalitionen mellan Österrikiska Folkpartiet och Socialdemokraterna även då fått majoritet i Nationalrat, men den hade varit så hårfin att majoriteten i Nationalrat kunde ha byggts upp på ett annat sätt. Spärrgränserna spelar roll.
I Sverige konkurrerar åtta partier om platser i Riksdagen. Eftersom två partier har ungefär 30 procent var är det sex partier som får dela på 40 procent av rösterna. Det är egentligen ganska osannolikt att alla sex ska komma in i Riksdagen, så som blev fallet 2010. 40 procent delat på sex blir bara 6,7 procent. Så kallad taktikröstning sägs ha räddat kvar Vänsterpartiet och Kristdemokraterna vid många tidigare val. Men hur ska en väljare taktikrösta när det finns två partier som riskerar att falla ur?
Inför 2014 gäller nya regler om regeringsbildning i grundlagen. År 2010 kunde Fredrik Reinfeldt sitta kvar utan att det blev någon votering om statsminister i Riksdagen, trots att Reinfeldt förlorat sin egen riksdagsmajoritet. Enligt den nya grundlagen, som tillämpas för första gången 2014, ska det efter ett riksdagsval alltid bli en omröstning om statsminister. Reinfeldt måste alltså ställa upp i votering om han vill sitta kvar. Han behöver dock inte vinna en majoritet av rösterna, bara lyckas med att inte få en majoritet emot sig. Ola Ullsten valdes 1978 till statsminister med 39 jaröster mot 66 nejröster. Jarösterna räckte eftersom 215 ledamöter avstod från att rösta (och 29 var frånvarande). Avgörande nästa år kan alltså bli hur Sverigedemokraterna röstar. Ingen behöver tveka om att de hade röstat nej till Mona Sahlin vid en eventuell votering 2010. Men hur kommer de att rösta om Stefan Löfven är kandidat 2014? Han har just öppnat upp för ett samarbeta i det tysta genom att Socialdemokraterna lägger fram ett utskottsinitiativ som försöker stoppa en skattesänkning föreslagen av regeringen (höjd gräns för statlig skatt) som han vet att Sverigedemokraterna kommer att stödja. För första gången under sina dryga tre år i Riksdagen spelar Sverigedemokraterna den avgörande rollen i en viktig politisk fråga. Det är ett stort genombrott och det är Stefan Löfven som har gjort det möjligt. Sverigedemokraterna kan mycket väl återgälda genom att rösta ja eller avstå från att rösta om Stefan Löfven föreslås som statsminister 2014.
När Sverigedemokraterna under senare tid i stort sett dubblat sina sympatier från 5 till 10 procent har de inte som tidigare främst hämtat sympatisörer från Socialdemokraterna. Nu är det istället Moderaterna som har tappat sympatisörer. Delvis säkert på grund av att gammelmoderater inte känner sig hemma med en statsminister som säger att ”försvaret är ett särintresse” (januari 2013), samt inte håller sitt vallöfte från 2006 att avskaffa värnskatten, som frenetiskt vägrar att lösa bostadsbristen genom att införa marknadshyror och som går i LOs ledband när det gäller arbetsrätten. Tyvärr kommer de här gammelmoderaterna med tiden att upptäcka att Sverigedemokraterna är än mer opålitliga när det gäller bostadspolitik och arbetsrätt. Bara när det gäller försvaret har de något att erbjuda gammelmoderaterna, som känt sig hemlösa i snart tio år. Men hinner de före detta gammelmoderaterna inse vartåt det barkar innan riksdagsvalet. Det är inte säkert.
Vi riskerar i den sämsta av världar att få en socialdemokratisk regering som måste köpa stöd från Miljöpartiet genom att anamma delar av deras samhällsfarliga miljöpolitik, samt därutöver kanske ligga lågt (beroende på majoritetsförhållandena) i Sverigedemokraternas favoritfrågor.
Med dagens opinionssiffror ser läget inför 2014 ogynnsamt ut. Inte minst som det inom Alliansen inte finns någon som verkar vilja gå på offensiv för att återvinna det förtroende som man vann 2006 och 2010. Vi kan med en Alliansregering visserligen slippa några av Miljöpartiets värsta dårskaper. Men i andra frågor kan vi knappast räkna med några betydelsefulla reformer för ett bättre mer fritt Sverige med Alliansregeringen kvar vid makten.