Indiens sextonde parlamentsval har påbörjats. Det kommer att fortsätta ända fram till den 12 maj (resultatet blir klart ytterligare några dagar senare). Det handlar om världens största val med 814 miljoner röstberättigade.
Under decennier efter självständigheten från Storbritannien 1947 plågades landet av brittisk Fabianism (ordet kommer från den socialistiska organisationen The Fabian Society). Även om Storbritannien för det mesta styrdes av kapitalistiska principer drev man i kolonierna en hård regleringspolitik med planhushållning i botten. Kolonialtjänstemännen var ofta lierade med The Fabian Society i moderlandet. Det gällde även Indien, där det socialistiska tänkandet dessutom styrde de ledande politikerna i decennier efter självständigheten. Mahatma Gandhis Kongressparti styrde Indien från 1947 till 1977. Mot slutet alltmer auktoritärt även på det politiska planet. Planhushållningen var på väg att föra Indien in i diktaturen och premiärminister Indira Gandhi genomförde undantagslagar och begränsade de demokratiska rättigheterna 1975. Men den politiska demokratin visade sig vara fast förankrad i det indiska samhället. Gandhi förlorade parlamentsvalet 1977 och för första gången tillträdde en regering som var intresserad av ekonomiska reformer. De hann dock inte göra mycket innan Kongresspartiet kom tillbaka till makten 1980. Indien var vid det här laget ett fattigt land där all näringsverksamhet stryptes av förlamande regleringar. Byråkrater skulle godkänna all import (och byråkrater är för det mesta öppna för mutor). Den som hade en bra affärsidé kunde inte räkna med att förverkliga den utan att smörja rätt byråkrater. Och fanns det motståndare med egna mutpengar så var det inte ens möjligt. Indiens ekonomi tog myrsteg framåt, trots att landet hade en mycket hög utbildningsnivå. I början på 1980-talet vågade sig Kongresspartiet på en del liberaliseringar och under 1990-talet fortsatte de i allt raskare takt med hinduistpartiet BJP i ledningen för regeringen. Som överallt annars gjorde riktig marknadsekonomi underverk för Indien. Den ekonomiska tillväxten tog fart och Indien blev ett av de snabbast växande tillväxtekonomierna. Fattigdomen reducerades radikalt en indisk medelklass på en kvarts miljard människor växte fram (lika många som halva EU!).
Tyvärr fastnade liberaliseringarna när Kongresspartiet kom tillbaka till makten 2004. Men då var så mycket redan på gång att framstegen fortsatte många år framöver. De senaste två-tre åren har tillväxttakten dock sjunkit till under 5 procent och liberaliseringarna har i stort sett upphört. Dock hann man avveckla de sovjetinspirerade regleringsinslagen redan tidigare – och de är inte återinförda. Premiärminister Manmohan Singh har en bakgrund som medlem i den bakåtsträvande Rom-klubben, så hans regering har varit betydelsefull för att Indiens tillväxt tappat fart. Det mesta talar för att de marknadsvänliga krafterna kommer tillbaka till makten efter valet. Narendra Modi från BJP är favorit till premiärministerposten. Han har varit en mycket framgångsrik premiärminister i den tunga industristaten Gujarat (med 60 miljoner invånare). Börsen i Bombay som tappat fart under senare år har gått upp tio procent den senaste månaden i förhoppningen om att Indien ska slå in på den kapitalistiska väg som gjorde så mycket gott för landet på 1990- och 2000-talen.