Den 1 juli 1997 är en sorgedag för alla demokrater. Över sex miljoner kineser blir av med sin demokratiskt valda regering och blir undersåtar i världens mest blodbesudlade diktatur, en diktatur som har så många dödsoffer på sitt samvete att till och med Hitler och Stalin framstår som simpla amatörer (den som vill läsa mer om kommunismens offer i Kina rekommenderas Richard Walkers Kommunismens offer i Kina, sammanställd av den amerikanska senaten och på svenska utgiven av Contra).
Det demokratiskt valda LEGCO i Hongkong avskaffas och ersätts av en lagstiftande församling till sista namn utsedd av diktatorerna i Peking. Den nya församlingen har inte en enda medlem för Hongkongs största parti, Demokratiska Partiet. Demokratiska Partiet vann 29 av de 60 platserna i LEGCO när demokratiska val hölls i september 1995. Demonstrationsfriheten kommer att inskränkas. Möten måste anmälas i förväg. Och den politiska oppositionen kommer att sitta trångt. Demokrati kommer inte längre att vara en självklarhet och regimen i Peking och dess handgångna män i den nya lagstiftande församlingen har redan förklarat att de ska återinföra en rad gamla koloniallagar som successivt sorterats ut ur Hongkongs lagstiftning för att de inte passar i ett demokratiskt samhälle. Mycket kommer alltså att återgå till det gamla. Till som det var tiden innan britterna började demokratisera det som en gång styrdes med koloniala metoder.
Vi får inte heller glömma bort att Hongkong till en stor del är uppbyggt av politiska flyktingar från det kommunistiska Kina. Mer än 4 miljoner av Hongkongs invånare har trotsat den kommunistiska regimen och tagit sig över den hårdbevakade gränsen. De som kommit över gränsen – ofta med risk för det egna livet – har varit med om att bygga upp ett land med en levnadsstandard som ligger en bra bit över den svenska.
Det är inte troligt att kommunisterna omgående vill rasera det ekonomiska systemet. De har ju själva experimenterat med marknadsekonomi i närheten och inser att Hongkongs kapitalistiska system för närvarande gynnar det övriga Kina.
Däremot behöver vi inte länge tvivla på att Kina kommer att se till att den politiska verkligheten likriktas. Många tidningar har redan idag tvingats till självcensur, väl medvetna om att den nya regimen kan utnyttja allsköns påtryckningar, inte minst via de många av den kommunistkinesiska staten ägda företag och banker.
Välbärgade kineser från Hongkong bor redan idag i Vancouver i Kanada eller i Singapore eller Australien. De som har bott där tillräckligt länge för att skaffa sig ett inhemskt pass vågar sig kanske tillbaka till Hongkong för att göra affärer. Men för hur länge? Och hur länge kan ett dynamiskt kapitalistiskt samhälle utvecklas med sina mest dynamiska kapitalister bosatta på andra sidan jordklotet.
Många stora företag med global verksamhet har för övrigt flyttat sina huvudkontor till andra länder. Hongkong and Shanghai Bank ligger till exempel inte längre i Hongkong utan i London (där man för övrigt köpt Englands fjärde största bank, Midland Bank, med filial i Stockholm), liksom the Swire Group, som bland annat äger flygbolaget Cathay Pacific, ett av Asiens största och mest välskötta flygbolag. Med bas i London kan de stora och kapitaltunga verksamheterna åtminstone rädda sina internationella tillgångar när kommunisterna bryter sitt löfte om att upprätthålla två system under femtio år. Det kapitalistiska ekonomiska systemet lär dock överleva åtminstone 1997 och säkert några år till, kanske in på det nya seklet. Det demokratiska politiska systemet dör den 1 juli 1997.