Vi arbetar för lite i Sverige. Det är förklaring till Sveriges långsiktiga fall i välståndsligan. Antalet ledighetsanledningar närmar sig tjugo och många av dem saknar motsvarighet i resten av den industriella världen. Främst sådana som har med utbildning och facklig verksamhet att göra. När det gäller semester är många andra länder mer generösa än Sverige, men signifikativt nog, det som gäller alla (semester) är ganska knapert i Sverige, det som gäller få utvalda (ledighet för fackligt arbete, för studier etc) är generöst men utdelas bara till ett privilegierat fåtal som har tumme med byråkratin, är generöst i Sverige.
En ytterligare begränsning av arbetsinsatsen har gjorts genom en mängd förtidspensioneringar. Den verkliga pensionsåldern har krupit ner från 65 år till mellan 58 och 59 år, som den ligger på idag. Det innebär att bara en mindre del av befolkningen verkligen arbetar till den officiella pensionsåldern 65 år. Något som inte spelar så stor roll för individen med dagens generösa ATP-system, men som kommer att bli mycket kostsamt med det pensionssystem som kommer att antas av riksdagen senare i vår.
Och staten vill att vi ska arbeta längre än till 65, åtminstone 67, gärna till 70. Så här går det till att höja pensionsåldern till åtminstone 67. För det första avskaffas den “officiella” pensionsåldern. Vi kommer framöver att få en “rörlig pensionsålder”, från 61 år och uppåt. Det kan låta generöst, men för att få en rimlig pension räcker det inte att arbeta till 61. Då blir det knapert på ålderns höst. Helst ska man arbeta till 70, men 67 går bra i värsta fall.
Idag får den blivande pensionären ett brev från Riksförsäkringsverket vid 64 år och 9 månader, som berättar att pensionen blir så och så stor, om inte den tilltänkte pensionären begär att få skjuta upp sin pensionering (vilket kan ske till längst 70-årsdagen). I fortsättningen kommer brevet att skickas ut inför 70-årsdagen, inte inför 65-årsdagen. Den som vill få pension vid 65 får själv ta initiativ och begära pension.
Men det finns en annan bestämmelse som påverkar pensionsåldern. I Lagen om Anställningsskydd (LAS) finns en grundregel som säger att ingen får sägas upp utan saklig grund. Men till saklig grund räknas hög ålder. Hittills har åldern i LAS fastställts som 65 år. Den är dock redan ändrad till 67 år. Dock finns en hake. I nästan alla kollektivavtal finns inskrivet 65 år och det är fritt fram för parterna på arbetsmarknaden att avtala om åldern på den här punkten. Regeringens (och riksdagens) ändring i LAS från 65 till 67 år blev därför ett slag i luften. För nästan alla (dvs alla som är bundna av kollektivavtal) gäller fortfarande 65 år. Regeringen är naturligtvis besviken på att den nya lagen inte har slagit igenom i praktiken och jobbar därför intensivt på att få till stånd ändrade kollektivavtal. Regeringen har faktiskt vänt sig till parterna på arbetsmarknaden och begärt att de ska ändra i sina kollektivavtal. I förlängningen finns möjligheten att lagstifta bort möjligheten att avtala om annan pensionsålder än 67 i LAS, men det finns klara tekniska problem, eftersom det inom vissa yrkesområden finns andra pensioneringsgränser av bland annat medicinska skäl, exempelvis när det gäller officerare och civila piloter.
Men det är ju tekniska detaljer, som säkerligen kan lösas. Om Du är under 55 idag bör Du därför inrikta Dig på att Din pensionsålder kommer att bli minst 67. Då, om tio år, kommer dessutom så många (på grund av höga födelsetal på 1940-talet) att gå i pension att det skulle uppstå svår arbetskraftsbrist om pensionsåldern inte höjdes.