Vi kommenterade i förra utgåvan av Veckans Contra Sveriges Televisions hagiografi över Olof Palme. När den kompletta serien gått kan vi nu konstatera att det var mycket som saknades. Till exempel nämndes det aldrig att Olof Palme var reservofficer och löjtnant i kavalleriet. För att understryka Palmes folkliga framtoning visades hur många bilder som helst på Palmes radhus i Vällingby, men inte ett ord om att han senare flyttade till en lägenhet i Gamla Stan (med väninnan Emma Rotschild på samma gata, bara ett par kvarter bort).
Förra veckan framförde vi en del av den kritik som Palme var så väl förtjänt av. Den här veckan tar vi upp den hemlige Palme, den Palme som var mycket bättre. Den har kanske med hans reservofficersroll att göra.
Trots hyllningar av Fidel Castro och umgänge med företrädare för skurkstater som Nordvietnam och inte minst hans insatser i Palmekommissionen som nära samarbetade med den sovjetiska hemliga polisen KGB, så gjorde Palme mycket bra bakom kulisserna, sådant som han höll strikt hemligt för svenska folket.
“Man kan säga vad man vill om Palme, men han var alltid försvarsvän” förklarade en av de som verkligen visste, som i egenskap av VD och styrelseordförande i försvarsindustriföretag förhandlade fram avtal om leveranser för tiotals miljarder kronor till svenska försvaret, när stora delar av Socialdemokratiska Partiet sa nej. Palme såg till att det blev beställningar till försvarets fromma, trots det interna motståndet i partiet. Palme visste vad vapnen var avsedda för, det märkliga var att det,aldrig sades öppet.
Samtidigt som Palme gjorde det ena motbjudande uttalandet efter det andra om USA, så skickade han ÖB Stig Synnergren (partikamrat med Palme) till USA för att se till att åtminstone försvaret hade goda förbindelser och öppna kanaler med USA. Palmes kränkande uttalanden gjorde att Sverige och USA saknade ambassadörer i varandras länder i nästan två år. Palmes samarbete med KGB i Palme-kommissionen skedde samtidigt som han såg till att den hemliga motståndsrörelsen (som planerades för fallet att Sovjet ockuperade Sverige) fick allt det stöd den behövde. Den bisarra ordningen var att statsministern, försvarsministern och chefen för marinen var införstådda med de ingående förberedelserna för samarbete med Storbritannien och USA i händelse av krig. Utrikesministern och ÖB fick inget veta, och eftersom ÖB rekryterades antingen från Armén eller Flygvapnet fick inte heller cheferna för armén och flygvapnet veta vad som egentligen gällde för svensk säkerhetspolitik. Samarbetet med Storbritannien och USA var hela tiden långtgående (och Sovjet visste genom Stig Wennerström och Stig Bergling allt om det), samtidigt som den som vågade knysta om behovet av ett sådant samarbete offentligt, närmast framställdes som en landsförrädare. Palme såg till att det samarbete och den ordning som gällde under Erlander upprätthölls. Inklusive en omfattande kontroll av de potentiella landsförrädare som var medlemmar i det som idag heter Vänsterpartiet. Till den märkliga ordningen hörde att högerledaren (nuvarande Moderaterna) Jarl Hjalmarsson utsattes för hysteriska angrepp för “brott mot neutralitetspolitiken”, när han sa det som Erlander genomförde i praktiken (och då mer långtgående än vad Hjalmarsson föreslog). Palme var med och utformade angreppen på Hjalmarsson. Och Hjalmarssons efterträdare Carl Bildt fördömdes i ett unikt beslut av Riksdagen för att han talat med företrädare för den amerikanska regeringen, om sådant som Palme såg till att det faktiskt hanterades på för Sverige bästa sätt.
Palmes offentliga framträdanden var vämjeliga och fick med rätta alla rättskaffens svenskar att känna avsmak för den politik han kunde antas föra. Så här tjugofem år efteråt vet vi bättre. Den politik Palme egentligen förde i för Sverige vitala intressen var bra.
Frågan är varför inte svenska folket skulle få veta att den politik som fördes av Palme var den som borde föras, utan istället inbillas att Sverige genom Palmes uttalanden sålde ut landet till våra fiender.