Regeringsförklaringen och den nya regeringen visar att Han Som Bestämmer fortsätter att bestämma. Göran Persson går sin egen väg, struntar i partiopinionen och de andra partierna och behöver tydligen inte ens göra några nämnvärda eftergifter för att få stöd för sin politik från juniorerna i den informella koalitionen, vänsterpartiet och miljöpartiet.
Dessa två låter sig i stort sett nöja med att det i regeringsförklaringen nämns att regeringen bildats med dessa partiers stöd. Nog så motbjudande, det är första gången som ett parti fullt med kommunister får ett sådant erkännande i Sverige.
Annars står Perssons linje fast i de frågor där (v) och (mp) försökt ändra inriktningen. EU spelar en viktig roll i regeringsförklaringen. Budgetbalansen en än viktigare. Och det understryks att eventuella ändringar i arbetstiderna ska genomföras efter överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden, inte genom lagstiftning. Tillväxten i ekonomin sätts i första rummet. Fyra viktiga frågor där inga eftergifter alls gjorts för de små extremistpartierna.
Däremot står regeringen kvar vid förra mandatperiodens oförnuftiga kärnkraftspolitik – som både (v) och (mp) högeligen uppskattar. Och något antydan om EMU-anslutning görs inte.
Miljöpartiet nöjer sig med uttalandet att neutralitetspolitiken fortfarande gäller. Men att ge uttryck för att en doktrin som varit aktuell i 150 år ska gälla ytterligare tolv månader kan ju inte ha varit någon större eftergift för Göran Persson.
När det gäller regeringens sammansättning märks det tydligt att det även i fortsättningen kommer att vara en regering med stark maktkoncentration till regeringschefen, ja än större koncentration än tidigare. Det saknas helt personer med moralisk resning och en oberoende ställning inom partiet i regeringskretsen. Visst, Mona Sahlin har profilerat sig själv, men där saknas ju som bekant moralisk resning. Hon har också degraderats ordentligt sedan förra gången, från vice statsminister till juniorminister under porr-Björne (Rosengren), som ännu mer än Mona Sahlin saknar moralisk resning. Nu ska det departement som ska svara för några av de mest centrala uppgifterna i regeringens politik, det nya näringsdepartementet, styras av två personer som genom sitt förflutna inte kan få någon större auktoritet. Makten koncentreras därmed än mer uppåt, till den som verkligen bestämmer. Samma torde gälla i finansdepartementet där den intellektuellt självständige Tomas Östros gjort många otaktiska uttalanden och ersätts av en smidig partiman, Lars Engqvist. Det torde än svårare för finansministern att hålla regeringschefen stången.
Göran Persson lät också silkessnöret gå till de två statsråd som sagt ifrån att de inte vill att socialdemokraterna ska samarbeta med kommunisterna, de två som själva haft en bakgrund i vpk, Ylva Johansson och Annika Åhnberg. En nog så tydlig signal att det gäller att sitta tyst i båten och inte ha några egna uppfattningar.
Fyra positiva inslag i den nya regeringen måste dock noteras. Thage G. Pettersson försvann äntligen. Den vänsterradikala Margareta Winberg sköts tillbaka till en mindre inflytelserik post som jordbruksminister istället för arbetsmarknadsminister (men bättre hade naturligtvis varit att ge henne sparken) och vi slapp än en gång Pierre Schori som utrikesminister. Den nya utrikesministern Anna Lindh är dock knappast något starkt kort. Hon har oavslutade juridikstudier bakom sig och hennes internationella erfarenhet tycks inskränka sig till att hon som SSU-ordförande haft kontakter med kollegor i andra länder. Slutligen åkte äntligen Carl Tham ut. En katastrof för den högre utbildningen i Sverige försvann. Tack för det.