Göran Persson är inte Contras favorit. Ingen kan tro annat än att vi på Contra helst skulle se att han fick sparken i morgon dag.
Men rätt ska vara rätt. Den regeringsombildning han genomförde i förrförra veckan var ett steg i rätt riktning. Med de begränsningar som det ligger i att vara socialdemokrat och tvingas ta hänsyn till partiorganisationen och partiopinionen.
Regeringen har plågats av fem betonghäckar av den sämsta sortens gammalmodiga reliker från en svunnen tid. Personer som tror att staten kan ordna allt, bara den får mer makt och skatterna blir högre. Bara privat företagsamhet hålls nere och lösningarna blir storskaliga. De står för det sämsta i svensk socialdemokrati, men representerar dessvärre en betydande del av kärnan i partiet.
Tidigare har Margareta Winberg förpassats till exil i Brasilien. Lars Engkvist blev landshövding, efter att första ha vikarierat som statsminister under sommaren. En uttänkt eftergift åt betonghäckarna. Inga viktiga beslut fattas under sommaren, men Engkvist som en av det gamla förlegade tänkandet två främsta representanter, fick under en kort tid titeln vice statsminister, och därmed kunde det gamla gardet lugnas. Den andra reliken från anno dazumal, Bosse Ringholm, blir nu vice statsminister. Men uppenbarligen med starkt begränsat inflytande. Vice statsminister kan vara en post för en person som siktar på statsministerposten. Men så har det inte varit i Sverige. Bosse Ringholm blir en politiskt oskadliggjord föredetting, som kan få rycka in i representativa uppgifter som inte tilltalar Göran Persson. De viktiga politiska besluten kommer han knappast att påverka. Bilden kompletteras av att ytterligare två representanter för det gamla gardet förpassas ur regeringen, nämligen Marita Ulvskog och Lars-Erik Lövdén.
Att den gamla kommunisten Marita Ulvskog på kulturministerposten ersätts av den näringslivsinriktade Leif Pagrotsky måste också upplevas som ett steg framåt. Han förstår sig på lönsamhet och krav på att verksamheter måste gå ihop. Vill det sig väl kan det bli mindre av regleringar och mindre av destruktivt kulturstöd.
Om nye kommunministern Sven-Erik Österberg kan sägas att det verkar vara en rekorderlig karl, en sosse av den gamla goda sorten med fötterna stadigt i jorden (inte som den gamla onda sorten, som vi diskuterat ovan).
Valet av Ibrahim Baylan som skolminister måste dock få ett stort frågetecken. Det verkar vara en befordran långt över vad kompetens och erfarenhet motiverar, främst för att blidka en rasistisk SSU-ordförande, Ardalan Shekarabi. Shekarabi anser att det är något speciellt med utomeuropeiska invandrare. Han (som själv är både iransk och brittisk medborgare) har krävt att de utomeuropeiska invandrarna ska “representeras” i regeringen. Som om utomeuropeiskhet i sig skulle vara någon merit. De stora invandrargrupperna är från Europa och de har redan funnits företrädda i regeringen i form av i Lettland födda Laila Freivalds och av estniska föräldrar i Sverige födde Pär Nuder. Trots den omotiverade eftergiften åt en bråkstake i partiet ligger det kanske ett litet tjuvnyp åt Shekarabi ändå i utnämningen. Baylan kommer från de kristna grupper i sydöstra Turkiet som alldeles särskilt har erfarenhet av muslimskt förtryck och som kommit till vårt land på flykt undan muhammedanismen.
Tveksamt är också att den i alla avseenden misslyckade Mona Sahlin får ökat inflytande. Göran Persson har inte heller kunnat ta itu med sin egen misslyckade försvarspolitik utan låter Leni Björklund fortsätta sitt usla värv.
Visst bör regeringen avgå. Men dagens regering är något mindre usel än förra månadens.