av Tommy Hansson
Våld och terror med politisk motivation har förekommit världen över sedan urminnes tider. En terroristisk gruppering som verkade under den romerska ockupation av Palestina var seloterna (ivrarna), som bland annat ägnade sig åt politiska knivmord. En arabisk motsvarighet var assasinerna, som ströp människor under inflytande av haschrus i 1000-1200-talens Mellanöstern.
Den moderna politiska våldsutvecklingen kan sägas ha inletts med en rad anarkistiska våldsdåd kring sekelskiftet 1900, då anarkister – dåförtiden mest kallade “nihilister” – tog sig för att mörda högt uppsatta personer inklusive bemärkta statsmän såsom president William McKinley i USA, kung Umberto i Italien och premiärminister Pjotr Stolypin i Ryssland. Det sistnämnda mordet ledde till svåra konsekvenser för det ryska samhället, och ingen mindre än Alexander Solzjenitsyn har hävdat att om inte Stolypin bragts om livet hade han genom en fortsatt reformpolitik kunnat hejda utvecklingen mot kommunism i Ryssland.
Sovjetunionen blev den första moderna statsbildningen i världen som upphöjde terrorn till högsta politiska norm genom tillskapandet av det statliga våldsorganet Tjekan, som förutom att vara underrättelsetjänst och hemlig polis hade som huvuduppgift att mörda politiska motståndare. Såväl Mussolinis fascistiska Italien på 20-talet som Hitlers nationalsocialistiska Tyskland på 30-talet följde de leninistiska bolsjevikerna tätt i spåren i fråga om brukandet av terror som politiskt vapen mot oppositionella krafter.
Terror har också använts av väpnade motstånds- och gerillarörelser i en rad länder, exempelvis av antibrittiska kommunister i sydostasiatiska djungler efter Andra världskrigets slut och av gerillarörelser i Indokina fram till det slutgiltiga kommunistiska maktövertagandet i Vietnam, Laos och Kambodja 1975. Liknande motståndskamp förekom i hela den så kallade Tredje världen med omätliga och ännu kvardröjande samhällsskador som följd. Ibland har våldsmetoder, det måste medges, också använts av rörelser som bekämpat kommunistiska och andra diktaturer i exempelvis Afghanistan, Angola och Centralamerika.
Det politiska våldet fick ett nytt ansikte med uppkomsten av så kallade stadsgerillarörelser i Västvärlden på 70-talet. Den mest beryktade grupperingen här var den uttalat marxistiska västtyska Rote Armee Fraktion (RAF), även känd som Baader-Meinhof-ligan efter förgrundsgestalterna Andreas Baader och Ulrike Meinhof. RAF utförde bland annat politiska mord och sprängattentat. 1975 ockuperade medlemmar ur RAF, som kallade sig Kommando Holger Meinz, Västtysklands ambassad i Stockholm och mördade två ambassadanställda.
Det mest prominenta RAF-offret var den västtyske arbetsgivarchefen Hanns Martin Schleyer, som mördades 1977 efter en utdragen kidnappning. Så gott som alla RAFs tongivande gestalter begick självmord i Stammheim-fängelset, men åtminstone en av dess frontfiguret – juristen Horst Mahler – levde vidare och är numera nationalsocialist med sympatier för det nynazistiska partiet NPD. Själv ser han sin politiska omorientering som en naturlig följd av “kampen mot imperialismen”.
I Italien fanns den röda terrorgruppen Brigate Rosse (Röda brigaderna) vars mest spektakulära illdåd var kidnappningen och mordet på toppolitikern Aldo Moro. I Italien fanns även organiserad nyfascistisk terrorism med åtskilliga liv på sitt samvete. I USA härjade kommunistiskt motiverade terrorgrupper såsom Black Panthers (Svarta pantrarna), Weathermen och Symbionese Liberation Army (SLA) vilkas metoder liknade Baader-Meinhof-ligans och Röda brigadernas.
På 2000-talet framstår givetvis det islamistiska våldet som den stora plågan, särskilt från och med al-Qaidas krigshandlingar mot USA den 11 september 2001 och genom ett otal terrordåd i olika delar av världen därefter. Muslimskt betingat våld exekveras också genom skurkstater såsom Iran och Syrien och grupperingar i deras sold, främst shiamuslimska Hizbollah i Libanon. Den palestinska myndigheten domineras numera vidare av terroriströrelsen Hamas med kopplingar till bland annat al-Qaida.
Det finns för övrigt en intressant parallell mellan dagens självmordsbombare och de gamla assassinerna. Terrorledarna i dag försäkrar självmordsmördarna att de genom sina bestialiska dåd garanteras en plats i paradiset, och på liknande sätt intalades assassinerna (som gav upphov till det engelska ordet för politiska mördare, assassins) att de under haschrusets inflytande skådade in i paradiset.
Och så Sverige. Anna-Lena Lodenius har under 2006 givit ut boken Gatans parlament. Om politiska våldsverkare i Sverige (Ordfront, 256 sidor) vilken får ses som en grundläggande kartläggning av våldsbenägna grupperingar tillhöriga dels extremvänstern, dels extremnationalismen. Lodenius har tidigare, bland annat i samarbete med framlidne Expo-redaktören Stieg Larsson, mest ägnat sig åt att kartlägga den så kallade extremhögern, men vidgar nu synfältet till att omfatta också den utomparlamentariska verksamheten på vänsterkanten. Resultatet måste betraktas som lyckat.
Om sin egen utgångspunkt skriver Lodenius så i bokens förord: “Vi måste slå vakt om ett öppet, demokratiskt samhälle där mänskliga rättigheter som yttrandefrihet och åsiktsfrihet råder. Rättigheterna är inte villkorade, de gäller en välmejkad kvinna som står på moderaternas partikansli och försöker övertyga oss om att gå med i EMU likväl som unga, piercade tjejer som tycker att H & M kränker deras kroppar. För mig handlar detta inte om höger och vänster, det handlar om demokrati eller diktatur. Eller om frihet eller ofrihet, om man så vill.”
Allmänt kan sägas att en grupp eller en person som bestämmer sig för att bruka våld och terror som politiskt medel, med Lodenius ord, “handlar utifrån en vision om ett idealsamhälle som ska uppstå längre fram i tiden”. I dag är det dock ytterst sällan sådana ideal formuleras av våldsverkarna, menar Lodenius: “Människor är emot något. Inte för.” Ett har alla politiska terrorister gemensamt – de menar att det är de och inga andra som har rätt.
Såväl vänsterterrorister som nationella terrorister gör sig fortlöpande skyldiga till grov kriminalitet. Det tyngsta våldet hitttills har de senare svarat för, som när en ung nazist mördade fackföreningsaktivisten Björn Söderberg får några år sedan. Flera av de inblandade i morden i Malexander, däribland Jackie Arklöw och Tony Ohlsson, var också övertygade nazister. Även mord på homosexuella har förövats av extremnationalister. Enligt Anna-Lena Lodenius är det bara en tidsfråga innan också våldsverkarna på vänsterkanten mördar någon; hittills har dessa “bara” ägnat sig åt grov misshandel, psykiska trakasserier samt egendomsbrott av ibland förfärande slag.[Det finns flera fall där vänsterextremister mördat politiska motståndare, ett är Daniel Wretström som mördades i Salem den 9 december 2000].
De våldsbenägna aktivisterna på vänster- respektive nationalistkanten har mycket gemensamt förutom tilltron till våldet som medel i politiken. En gemensam nämnare är antisemitismen och hatet mot Israel. Judehatet är det mest mest bärande inslaget i den nationalsocialistiska ideologin. För Adolf Hitler utgjorde judarna en samhällets kräftsvult som måste elimineras till varje pris. I dagens nazistiska värld används fortfarande det ursprungligen tsarryska falsariet Sions vises protokoll som “bevis” för judendomens ondskefulla väsen. Denna skrift framställs för övrigt fortfarande i massupplagor i arabvärlden tillsammans med Hitlers Mein Kampf. Dagens nationalsocialister hänvisar ofta till något som kallas ZOG, en förkortning för det amerikanska begreppet “Zionist Occupation Government” som anses omfatta hela västvärlden inklusive naturligtvis USA.
Också hos vänstern är antisemitism och judehat allmänt förekommande, oftast maskerade som “antisionism” och kritik av staten Israel. En av de mest ökända judehetsande socialisterna är Ahmed Rami med sin Radio Islam. Vänsterslöddret i Sverige har vidare som ett stående inslag i sin verksamhet att angripa manifestationer och demonstrationer till förmån för Israel (i samband härmed brukar man dessutom passa på att förstöra egendom hos affärsidkare; affärsverksamhet anses ju i vissa kretsar som en typiskt “judisk” syssla). Antisemitismen har en lång tradition inom de vänsterideologiska synsätten. Tänkare som Marx (själv jude!), Engels, Fourier, Saint-Simon, Proudhon, Cabet – alla såg de judarna som ett hot mot det socialistiska samhällsbygget. Själva termen “antisemitism” skapades av den tyske socialisten Wilhelm Marr – då i positiv bemärkelse – med den av honom 1875 grundade tidskriften Antisemitiska häften.
Tillfredsställande är att Lodenius numera intar en betydligt mer nyanserad hållning än hon tidigare gjort sig känd för, då hon – i likhet med Expo – tenderade att se farliga “högerextremister” i varje buske.