I veckan tillkönnagav Sara Skyttedal (tidigare KD, ledamot i Europaparlamentet) och Jan Emanuel (tidigare Jan Emanuel Johansson, S, bland annat riksdagsledamot) att de lanserade ”Folklistan” inför valet till EU-parlamentet den 9 juni. ”Folklistan” är inte ett politiskt parti utan en ”lista” med representanter för olika partier, vilket noterades då övriga fyra kandidater på EU-listan presenterades. Det var genomgående okända personer som råkat i luven på sina moderpartier, Moderaterna, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Det kan verka överdrivet optimistiskt att starta en lista bara några månader innan EU-valet, där åtta riksdagspartier slåss om att bli representerade. Men svenska folket har tidigare visat att de gärna röstar på andra partier i just Europaparlamentsvalet. I Valet 2004 fick Junilistan (som liksom Folklistan var en ”lista” med representation för olika partier, hela tre mandat som fram till 2009 besattes av Nils Lundgren, Lars Wohlin (tidigare riksbankschef) och Hélène Goudin. 2009 fick inte listan erforderliga 4 prcent av rösterna och åkte ur Parlamentet.
Samma år tog sig Piratpartiet in i EU-parlamentet. Partiet fick en ledamot i form av Christian Engström, som fick sällskap av Amelia Andersdotter när Sverige 2011 fick fler platser i parlamentet. Men 2014 var det dags för Piratpartiet att missa spärren. Istället fick Feministiskt Initiativ och Soraya Post en plats i Europaparlamentet mellan 2014 och 2019.
2019 fick bara de åtta riksdagspartierna plats i EU-parlamentet.
Piratpartiet anslöt sig till den Gröna partigruppen i EU-parlamentet, sedan man frågat den partigruppen och Liberala partigruppen vem som bjöd mest för Piratpartiets mandat. Feministiskt Initiativ anslöt sig till den socialistiska partigruppen i EU-parlamentet.
Folklistanvänder sig i första hand till de som är EU-skeptiska, som gärna vill vara med i EU, men som inte vlil låta EU bestämma över Sverige.
Bild: Europaparlamentets plenisal i Strasbourg