Det krävs både framåtanda och pengar för ett så kallat ensamkommande flyktingbarn att ta sig från Afghanistan, Somalia eller Eritrea (de vanligaste hemländerna) till Sverige. Det finns nog goda skäl att tro att en hel del av dem är över 18 år. Men Sverige, i motsats till andra länder, kollar inte upp saken. Och lagstiftningen är sådan att de som är under 18 år behandlas som de småbarn de inte är. De får lättare uppehållstillstånd och personen omhändertas på ett bättre sätt än andra flyktingar.
När det finns så extremt stora skäl (juridiska och ekonomiska) att ljuga om sin ålder skulle det inte förvåna om en betydande andel faktiskt utnyttjar den möjligheten. Sex av tio flyktingbarn anger att de är sexton eller sjutton år gamla. De har så gott som alla utnyttjat professionella flyktingsmugglare och de har så gott som alla förstört sina ID-handlingar, vilket är grundregel nummer ett för den som ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige (även för äldre flyktingar). En del hävdar dessutom att de är under fjorton år – då är det nämligen förbjudet för Migrationsverket att ens ta fingeravtryck. När Migrationsverket under 2013 för vissa ensamkommande gjorde medicinska åldersbedömningar justerades åldern i 73 procent av fallen!
I andra länder görs undersökningar av flyktingarnas ålder med hjälp av handröntgen, tandröntgen och andra medicinska metoder. I Sverige görs det numer sällan, Sveriges Barnläkarförening protesterar och säger att undersökningarna inte är vetenskapligt säkra. Svenska barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn brukar företrädas av Henry Ascher. Han är aktiv i Kommunistiska Partiet (tidigare KPML(r)) och har deltagit i “Ship to Gazas” smuggelresor med mål i Gaza. Hans uppfattning är att barnläkare över huvud taget inte ska delta i åldersbedömningar och föreningen sprider den linjen till sina medlemmar.
Av svårförståeliga skäl tas ensamkommande flyktingbarn hand om i HVB-hem. Dessa är ursprungligen skapade för att hantera värstingar som kostar samhället stora summor när de är på brottsturnéer. Även HVB-hemmen, som alltså ska hindra värstingarnas framfart, kostar stora summor, i genomsnitt 800.000 kronor per person och år. De är mycket personalintensiva. Vid sidan av kostnaderna för själva HVB-hemmet kommer andra kostnader som kostnader för utbildning, gode män, rättsprocesser etc. De förväntade 12 000 “barn” som kommer i år kommer att kosta 15 miljarder kronor – 1,25 miljoner per “barn”. Mer än en tredjedel av försvarskostnaderna. Antalet familjer som kan avsätta 800.000 kronor (netto efter skatt) för familjens barn varje år torde vara lätt räknade. Kanske några hundra i hela landet. Och här handlar det inte om en hel barnaskara, utan ett enda barn. Systemet är orimligt kostsamt. Man får dessutom anta att de “barn” som lyckas ta sig till Sverige är mer framåt än andra, det mesta talar för att de alltså borde vara i stort sett självgående och kosta mycket mindre än andra. Men så fungerar inte det svenska systemet. De kostar rena fantasisummor. Till och med Moderaterna och Socialdemokraterna har insett att nuvarande metoder inte är hållbara. Men några konkreta förslag till åtgärder har inte kommit (mer än Moderaternas att det ska skapas något billigare än HVB-hem, ett förslag som kom för två veckor sedan). Inget har dock gjorts.
Ytterligare en aspekt som kommer att skapa problem framöver är den ojämna könsfördelningen. Det handlar nästan uteslutande om unga män som kommer hit. Sociogiska studier säger entydigt att mängden våld i ett samhälle har koppling till balansen mellan könen. Finns det överskott av män i åldrarna 15-35 ökar våldet i samhället. De som “blir över” kommer i inte så liten utsträckning att ägna sig åt våld och kriminalitet istället för att umgås med flickor. Mängden ankommande “flyktingbarn” är nu så stor att det kommer att ha en märkbar effekt på balansen mellan könen. 10 000 på ett år motsvarar nästan 10 procent av en årskull. Den naturliga balansen mellan män och kvinnor ligger i de aktuella åldrarna på 101 procent, nu blir den plötsligt 111 procent. Det kommer att få konsekvenser för samhället i stort.