Efter nästan en hel dags debatt i Riksdagen där oppositionen går till stenhårt angrepp mot regeringens ekonomiska politik blev det votering. 144 röstade för regeringens förslag (det behövs 175 röster för att få majoritet bland ledamöterna – om alla röstar). Två röstar för oppositionens förslag. De två heter Finn Bengtsson (Linköping) och Anders Hansson (Malmö). Bägge är ekonomiskt oberoende av sitt riksdagsmannaarvode. Finn Bengtsson kan med en dags varsel återgå till sin tjänst som (oavsättlig) professor vid Linköpings Universitet. Anders Hansson kan återuppta sitt arbete som tullinspektör. I motsats till Finn Bengtsson skulle det för Anders Hansson bli en lönesänkning, men en hanterlig sådan. Hela resten av Riksdagen förefaller vara ekonomiskt beroende av sitt riksdagsmannaarvode i så stor utsträckning att de inte vågar rösta för det egna partiets förslag.
Inte en enda ledamot som representerar Kristdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet eller Sverigedemokraterna röstade för oppositionens förslag. Bara två av 84 moderater röstade för oppositionens förslag.
Det budgetförslag som nu med oppositionens passiva stöd antogs av Riksdagen påbörjar nedmonteringen av den sysselsättningspolitik som faktiskt lett till hundratusentals nya arbetstillfällen under de gångna åtta åren. Den leder också till 42 höjda skatter och den sätter stopp för de moderniseringsförslag som den förra regeringen genomdrivit.
Allt detta är förorsakat av den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ). Den överenskommelsen är utformad på ett för borgerliga sympatisörer särskilt destrruktivt sätt, eftersom oppositionen tvingar regeringen att söka stöd hos Vänsterpartiet för att överenskommelsen ska gälla. Det blanka stödet för regeringens politik utlovas bara om förslaget har starkare stöd än oppositionens i Riksdagen (Sverigedemokraterna oräknade). Det stödet kan regeringen bara uppnå om de kompromissar med Vänsterpartiet. Och Vänsterpartiet säljer sig dyrt.
Oppositionen kunde ha valt att förhandla med regeringen om stöd till regeringspolitiken. Då skulle regeringens förslag ha drivits åt höger till medborgarnas båtnad. Nu har oppositionen istället ställt upp kravet att Regeringen måste förhandla med Vänsterpartiet för att den ska kvalificera sig för Alliansens passiva stöd.
Moderaternas tanke är att en värre politik snabbare leder till nederlag för regeringen, åtminstone i valet 2018. Därför ska Vänsterpartiet få styra så mycket som möjligt. Att göra allt sämre för att i slutänden få det bättre verkar vara en högst dubiös politisk linje. Vore det inte bättre att gå den andra vägen, att försöka få regeringen att anpassa sig åt höger för att få stöd? Att göra det bättre istället för sämre för svenska folket?