Svenska myndigheter är underordnade lagar och förordningar. Inom lagens ram ska de utföra sina ålagda myndighetsuppgifter, närmare instruktioner kan finnas i det regleringsbrev som regeringen årligen utfärdar för myndigheterna.
En del myndigheter, men inte många, tar sig friheter utöver vad som är rimligt. En sådan myndighet är Finansinspektionen.
Finansinspektionen har mycket stor makt och kan ödelägga privatpersoners och företags ekonomi på några minuter. Det är inte alltid myndigheten handlar med den återhållsamhet som en sådan maktposition borde medföra.
Under något år har det diskuterats om Finansinspektionen skulle införa amorteringstvång på bolån. Diskussionen har rört den tekniska utformningen. Ingen har vågat ifrågasätta att Finansinspektionen skulle kunna göra detta. Trots att det saknas lagligt stöd för Inspektionen att ge sig ikast med sådana regleringar. Ett otal instanser yttrade sig om de tekniska formerna för amorteringsregleringen, men bara en enda vågade ifrågasätta att Finansinspektionen hade rätt att införa regleringar. Det var Kammarrätten i Jönköping som talade om att kejsaren var naken. Finansinspektionen fick skamset medge att den var ute i ogjort väder och stoppa förslaget om amorteringstvång (notera att det finns många möjligheter att införa ett amorteringstvång om man så önskar, här diskuteras bara frågan vad Finansinspektionen har rätt att göra utan tydligt lagstöd, ingen ifrågasätter att regering och riksdag i förening skulle kunna genomföra amorteringstvång eller till och med ge Finansinspektionen behörighet att utfärda sådana regler, men det har varken regering eller riksdag gjort).
Under den senaste veckan har Finansinspektionen slagit till med böter på 50 miljoner kronor för Nordea och 35 miljoner för Handelsbanken, för att de inte har genomfört tillräckligt stränga åtgärder mot penningtvätt. De två bankerna kröp genast till korset och erkände att de syndat. Med tanke på de förnedrande frågor som vanligt folk (och inte minst utlänningar som arbetar i Sverige) utsätts för att få öppna ett enkelt lönekonto är det rimligt att anta att de två bankernas åtgärder redan är mer än tillräckligt drakoniska, men de inser att de står sig slätt mot Finansinspektionens övermakt. Även en så genuint stark bank som Handelsbanken, eller Nordens största bank (lika stor som de andra tre storbankerna tillsammans) Nordea skulle kunna sänkas om de råkade i luven på Finansinspektionen. Bankerna tiger och lider, för att rädda sin överlevnad. VD-ar med löner i åttasiffriga tal tiger för att inte hamna i kylan, de vet att övermakten är stor, förödande och beredd att slå till skoningslöst.
Det finns i rådande maktobalans ingen som vågar ställa sig upp och säga att Finansinspektionen är orättfärdig och maktfullkomlig. För det är inspektionens makt alltför stor. I bara ett enda fall har en person vågat ta strid mot Finansinspektionen. Det är Pernilla Ström som svartlistats av Finansinspektionen och getts yrkesförbud inom finansbranschen sedan hon suttit i styrelsen för den av Finansinspektionen särskilt hatade HQ Bank. Hon är civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm, har en bakgrund som journalist på bland annat Dagens Nyheter och Veckans Affärer och har därmed både kontakter och kompetens att försvara sig mot drevet från de glupande ulvar som i pressen så gärna går Finansinspektionens ärenden (inte minst handlar det om DN-konkurrenten Svenska Dagbladets hela ekonomiredaktion). Hon är också, i motsats till många andra i branschen, inte ekonomiskt beroende av att vara Finansinspektionen till lags, eftersom hon försörjer sig på att driva en hästgård i Skåne. Pernilla Ström vägrades Finansinspektionens behövliga godkännande för att sitta i styrelsen för Öhman Fonder. Anledningen var Ströms bakgrund i HQ Bank, som fortfarande efter fem år är föremål för rättsliga prövningar. Hon har processat mot Finansinspektionen, vunnit i Kammarrätten, men förlorat i Högsta Förvaltningsdomstolen. Ingen annan mer än Kammarrätten i Jönköping har annars ens vågat knysta om att Finansinspektionen ibland går för långt.