Tyskland, en gång Europas mest skinande ekonomi, har hamnat på efterkälken. Bördan att sopa upp efter kommunismen blev för mycket när den kombinerades med kraven på att behålla det bismarckska sociala systemet. Saken blev inte lättare när de gröna släpptes in i regeringen och genomdrev diverse kostsamma bakåtsträvande dumheter.
Tyskland förvandlades från ett lokomotiv till en bromsklots i Europa. Den tyska ekonomin hamnade på efterkälken, tillväxten uteblev och förvandlades till stagnation. Dessvärre blev Tyskland tongivande för större delen av Europa. Stagnationen i Tyskland resulterade i ett förödande underläge för socialdemokraterna. Det var så redan 2003 när förra förbundsdagsvalet skulle hållas. Populisten Gerhard Schröder lyckades vända opinionen genom populistiska utfall mot det USA som just var i färd med att förbereda befrielsen av Irak och han fick ny majoritet – med de Grönas hjälp. De lama försöken att reformera den tyska ekonomin ledde ingen vart och på ett år lyckades oppositionen inom CDU/CSU och FDP bygga upp ett stort opinionsmässigt övertag, tidvis så stort som 20 procent. Schröder tröttnade på att ligga på defensiven och röstade i somras ner sin egen regering i förbundsdagen, för att framtvinga nyval. Det borde bara ha kunnat gå på ett sätt, en förkrossande seger för oppositionen i ett land där regeringen misslyckats med ekonomin. Men Schröder lyckades ännu en gång vinna stora framgångar i valkampanjens slutskede.
Den här gången var det framförallt den borgerlige finansministerkandidaten Paul Kirchhofs radikala idéer om “platt skatt” som ledde till problem för oppositionen. Kanslerskandidaten Angela Merkel tog avstånd från förslaget och Schröder dundrade hejdlöst mot ett förslag som när det genomförts i en del östeuropeiska länder lett till exempellösa ekonomiska framgångar. Det av Bismarcks socialpolitiska syn genomsyrade Tyskland ryggade mot dem som krävde reformer för ökat entreprenörskap och ökat personligt ansvar. CDU/CSU är direkt sprunget ur den bismarckska traditionen, men hade faktiskt börjat anpassa sig till en mer frihetsinriktad syn på samhälle och ekonomi (som liberala FDP länge stått för). Men det ville väljarna inte ha.
I Tyskland vill man fortsätta med socialstaten och tyvärr är det samma stämningar som härskar i stora delar av Europa. Realistiska reformer lyser med sin frånvaro. Det franska pensionssystemet ligger fast och kommer att styra landet till ruinen. I Italien har man visserligen marginellt lyckats justera pensionssystemet – som liksom det franska lovat mycket mer än vad nationen kan hålla. Men det återstår mycket annat att göra för att släppa lös skaparkraft och utvecklingspotential. Det är på samma sätt i land efter land. Länderna behåller de generösa förmånerna, men genomför inte de reformer som ska göra det möjligt att betala dem.
I land efter land säger väljarna nej till den framtidsvision som EU satte upp i Lissabon 2000 med sikte på 2010: att Europa skulle bli världens mest konkurrenskraftiga, dynamiska och kunskapsbaserade ekonomi. Fem år senare ser vi att skillnaderna mellan Europa och USA ökar, inte minskar. Skillnaderna mellan Europa och de regioner som ligger efter minskar däremot. Frågan är vilka regioner som hinner gå om Europa till 2010, inte om Europa ska komma upp i täten.
Europa börjar alltmer lida av det svenska syndromet. Att inte ta itu med de problem som behöver lösas. De europeiska väljarna är inte beredda att se sanningen i vitögat och genomföra de reformer som ändå kommer att tvingas fram av verkligheten i en globalt konkurrensutsatt ekonomi.
Och dessvärre visar det sig gång på gång att bristande ansvarsvilja går hem hos väljarna och att en sådan kan ge snabba opinionskast till förmån för den som driver en simpel populistisk politik. Utsikterna är inte goda för vår kontinent. Och knappast bättre inför vårt eget lands val nästa år. Spåren förskräcker.