Sverige är uselt på att möta det oväntade. Men bra på att i efterhand konstatera att systemet borde varit annorlunda.
När tsunamin i Sydostasien slog till 2004 var den svenska statsapparaten förlamad. Inget fungerade som det borde. Åtminstone inte för staten som har ansvaret för att möta just det okända. Snart framträdde Fritidsresors kommunikationsdirektör Lottie Knutsson som den enda som hade fullödig information och visste vad hon gjorde. Och Italien som ett land som reagerade föredömligt på nationell nivå. Svenska statens miljarder i krisberedskap räckte inte långt.
När det genomfördes en utredning föreslogs ändringar i upplägget för samhällets krisberedskap. Men nästa gång det inträffade något oväntat var situationen inte bättre. När Sverige drabbades av en pandemi i början av 2020 var det visserligen en katastrof som ingick bland dem som förutsetts som tänkbar. Men det visade sig snart att krisberedskapen var obefintlig. Det saknades elementär sjukvårdsutrustning och regionerna hade inga beredskapslager på enkla sjukvårdsartiklar.
Inget talar för att Sverige kommer att möta nästa oförutsedda kris på ett mer framgångsrikt sätt. Pandemin hörde ju till de förutsedda kriserna, hur ska det inte gå med de oförutsedda kriserna? Minst lika dåligt som för den förutsedda krisen, där det som fungerat bäst är den vinstinriktade vaccinindustrins förmåga att ta fram flera vacciner snabbt. Den offentliga sjukvårdens förmåga att möta krisen har inte varit mycket att hurra för.
Att den myndighet som skapats för samhällsskydd och beredskap (MSB) som generaldirektör har fått en man som gjort fiasko som generaldirektör i Migrationsverket och Försäkringskassan och dessutom som rikspolischef bådar inte gott för att Sverige ska kunna möta nästa oförutsedda kris.
En av de första vaccineringarna mot det kinesiska viruset. Foto Lisa Ferdinando, US Department of Defense.