Det har de senaste dagarna blåst kring förra demokratiministern Birgitta Ohlsson, Liberalerna. Det var hon själv som satte igång stormen genom att skriva två artiklar som var kritiska mot utspel av den egna partiordföranden Jan Björklund. Dels ville Björklund att regeringen skulle inbjuda Sverigedemokraterna till de blocköverskridande samtalen mellan regering och opposition, dels ville Björklund sätta stopp för nya religiösa friskolor. Ohlsson tyckte annorlunda i bägge frågorna och gav sin åsikt tillkänna på debattplats i Dagens Nyheter.
Det hör inte till vanligheterna att personer i den centrala ledningen för ett parti offentligt uttalar sig negativt om partiets officiella politik. De som gör det brukar hamna i “frysboxen” och hamna allt längre ut i periferin. Som när det gäller den centerpartistiske riksdagsledamoten Staffan Danielsson eller de moderata riksdagsledamöterna Finn Bengtsson och Hanif Bali.
Men Birgitta Ohlsson har trots sina många nålsting mot partiledningen lyckats hålla sig kvar i Liberalernas ledning. Hon är utrikespolitisk talesperson för partiet och sitter i partiledningen, en liten central beslutsgrupp som utses av den landsmötesvalda partistyrelsen.
Birgitta Ohlssons politiska linje är splittrad i den meningen att hon i vissa frågor står på en klar högerlinje (nära vad Contra förfäktar), i andra frågor på en lika klar vänsterlinje (långt från vad Contra förfäktar). Hon är därför unik, inte i sina åsikter, men väl i kombinationen av sina åsikter.
När det gäller utrikespolitiken är hon pålitlig Israel-vän och motståndare till Putin. Hon odlar kontakter med ryska oppositionella och bjöd exempelvis in företrädare för oppositionspartiet Parnas till Riksdagen i våras. Hennes motstånd mot stoppet för religiösa friskolor har troligen sin grund i att den judiska Hillel-skolan i Stockholm planerat en expansion, som skulle stoppas av Liberalernas nya linje om religiösa friskolor. Hon är mycket principiell i sin demokratisyn. Finns knappast utrymme för de realpolitiska kompromisser som blivit alltför vanliga i Sverige. Särskilt när vi haft ett svagt försvar. Hon står också på en klar marknadsliberal linje när det gäller ekonomiska frågor.
Den principfasta demokratisynen ledde till inre konflikter när det gällde den så kallade FRA-lagen. Hon la ner sin röst i omröstningen i Riksdagen (Liberalerna röstade i övrigt för) och hon har i efterhand sagt att hon ångrade att hon inte röstade nej. Det handlade om möjligheter till övervakning av internet för att skydda rikets säkerhet.
Men så har vi de sociala frågorna där hon driver en så kallad socialliberal linje. Mer sociala program. Generösare bidrag. Öppna gränser. Mångkultur istället för integration. Och allt detta kryddat med en rejäl dos av feminism, det vill säga trots sin principiella syn på demokrati och likhet för lagen vill hon diskriminera halva mänskligheten – till förmån för den egna halvan.
Birgitta Ohlsson har uppenbarligen starkt stöd från vissa kretsar inom partiet. Medan andra – inklusive Jan Björklund – säger att det måste vara slut med nålstingen mot partiets politik.