Finansminister Magdalena Andersson har – naturligtvis med Vänsterpartiets stöd (fortfarande gör sig Decemberöverenskommelsen gällande) – föreslagit specialskatter på banksektorn. Finansministern ser chansen att tjäna pengar, eftersom det har gått bra för de fyra storbankerna under senare år.
Men varför har det gått bra för storbankerna? För att allt hårdare regleringar och allt kostsammare krav på kapitalbuffertar gör att de små bankerna pressas alltmer. Det blir, med de skärpta kraven, allt färre möjligheter att utmana oligopolet. De stora bankerna kan ge noll i ränta och klara sig bra, eftersom de små belastas med så mycket regleringar att de inte kan utmana de stora på det sätt de borde.
I alla väl fungerande branscher är det kunden som är kung och de stora företagen klarar sig bara om de står på tå för kunden och blixtsnabbt möter utmaningarna från de många uppstickarna. Så är det inte i bankbranschen, där myndigheternas stenhårda kontroll gör det mycket dyrt att vara liten.
Staten bäddar genom sina regleringar för dålig service till kunderna. Och bra lönsamhet för de som med staten som skydd kan smita undan med dålig kundservice.
Staten borde göra tvärtom. Lätta regleringarna och stimulera konkurrensen. Storbankernas vinster skulle sjunka och det skulle bli mindre skatteintäkter. Men kunderna skulle få bättre service, billigare tjänster och bättre räntor. Att nå dit vore en rimlig statlig satsning, istället för att bara öka skatteutplundringen.