Sedan den 1 januari i år är det förbjudet att elda trädgårdsavfall i den egna trädgården. Det gäller till exempel löv och kvistar, som villaägare har tagit hand om själv i hundra år. Nu ska de fraktas till en kommunal avfallsanläggning. Men märk väl det är förbjudet att passera kommungränsen för att hitta rätt avfallsanläggning.
Detta skylls på ett EU-direktiv, men borde istället skyllas på den rigida svenska tolkningen av EU-direktiv.
I Sverige har det i decennier härskat avfallshysteri och rigida regler. Som gör de flesta till brottslingar. Om en familj åker bil från Örebro till Stockholm och passar på att äta lunch på McDonalds i Arboga hinner de begå dussintals ”brott” innan de når Stockholm. Att ta med tomma papperspåsar och pappersmuggar över kommungränserna innebär ett brott mot gällande lagar. Lyckligtvis är det inte så många som försöker upprätthålla den lagen.
Men det finns värre exempel på avfallstrakasseriet. En kommun genomförde krav på avlopp ute på den rena landsbygden. Fastighetsägaren skulle ställa i ordning vägen så att kommunens 12 tons tankbilar kunde komma en gång om året och tömma tanken. Eftersom en ny väg med högre bärighet skulle kosta hundratusentals kronor lyckades fastighetsägaren hitta en niotons tankbil i grannkommunen. Men där blev det stopp. Tankbilen fick inte tömma tanken i den aktuella kommunen och att köra hem och tömma den hemma i grannkommunen var inte att tänka på. Kommunen klargjorde tidigt att det inte kulle bli något tillstånd att passera kommungränsen med den aktuella tankbilen och att den inte skulle få tömmas i fastighetsägarens kommun.
Kommunerna utnyttjar de möjligheter de har att stoppa vettiga avfallslösningar maximalt. Och nu kan man dessutom skylla på EU. Varför Sverige ska underkasta sig EUs regleringar i en så perifer fråga står knappast i samklang med subsidiaritetsprincpen. Att beslut ska fattas på så låg nivå som möjligt. Och i sedvanlig ordning har Sverige sett till att tillämpningen av EUs direktiv gjorts så opraktiska och miljöfientliga som möjligt.