I flera omröstningar har sjukvårdsbiträdet Sarah Wägnert utsetts till årets svensk. Sarah är säkert både duktig och har skinn på näsan. Det var hon som “slog larm” om missförhållandena på Polhemsgården, en anläggning för äldre i Solna utanför Stockholm. Anläggningen ligger inom ramen för Solna kommuns åldringsvård.
Men att välja Sarah till årets svensk är ett fattigdomsbevis och belysande för den svenska krisen. I USA finns det ett särskilt ord för sådana som Sarah, de kallas “whistleblowers”, de som blåser i visselpipan för att väcka allmänhetens insikt om missförhållanden på den egna arbetsplatsen eller institutionen. I Sverige är civilkurage så ovanligt att även en ganska blygsam insats ger titeln “Årets svensk”.
I ett sunt samhälle finns det inte en Sarah Wägnert utan tiotusen. Men tiotusen som kanske agerar på ett annat sätt. Tiotusen som blir förbannade på missförhållanden och startar eget som på ett handgripligt sätt tar itu med missförhållandena. Men vi har inte de där tiotusen, som vi skulle behöva varje år. År efter år.
Och de som verkligen tar saken i egna händer och satsar på en egen verksamhet drabbas alltför lätt av Jantelagen. För att ta ytterligare ett exempel från omvårdnadssektorn, daghemmet Glädjen i Karlstad. Uppenbarligen mycket välskött och populärt. Men ägaren gjorde ett misstag, hon anställde en man som anvisades av arbetsförmedlingen och för vilken hon fick särskilt rekryteringsstöd – och hade goda vitsord från kommunala daghem. Han visade sig vara pedofil. Ägaren sparkade honom så snart hon fick reda på saken, men det var inte nog. Hennes livsverk och privatekonomi slogs sönder för all framtid. På grund av statligt rekryteringsstöd och anvisningar från arbetsförmedlingen.
Naturligtvis är det inte bara i vårdsektorn som det behövs fler som säger ifrån. I politiken är det inte minst viktigt. Men den som driver en egen linje av övertygelse kan vara övertygad om att karriären får ett snabbt slut. De politiska partierna, riksdagen och regeringen befolkas av anpasslingar som säger ja och ändrar uppfattning efter majoritetens svängningar. Den som vågar ha en egen avvikande uppfattning åker snabbt ut från riksdagslistan. Det är ju bekvämt för partiledarna att ha folk som säger ja till det som föreslås, istället för att behöva tampas med folk med egna uppfattningar! Ja, till och med regeringens ledamöter saknar i stor utsträckning den resning och den självständighet som är självklar i de länder det går bättre för.