“Arbetsamhet befordrar hälsa och välstånd, hindrar många tillfällen till synd” heter det i 1810 års utgåva av Martin Luthers lilla katekes. En av den svenska folksjälens urkällor.
Idag är det dock annat som gäller. Sjukfrånvaro och förtidspensioneringar slår alla tidigare rekord. Samtidigt som miljarder och åter miljarder har satsats på effektivare sjukvård, folkhälsoinstaser, bättre arbetsmiljö och effektivare arbetshjälpmedel.
Den demografiska situationen, som varit mycket gynnsam det senaste decenniet (allt färre pensionärer och allt fler i arbetsför ålder) kommer snart att svängas till sin motsats. De stora årskullarna (1943-1952) närmar sig pensionsåldern, samtidigt som de unga som kommer ut på arbetsmarknaden blir allt färre – och kommer ut allt senare. Vi behöver alltså arbeta mer. Fler timmar per person. Fler år per person. Fler personer i befolkningen.
Utvecklingen går dock i raketfart i motsatt riktning.
Och som grädde på moset inför nu “våra” politiker den bisarra reformen “friår”. Skattebetalarna ska betala 12.000 personer för att de gör “vad som helst” under ett år. Några enstaka kommer säkert att göra nytt. Någon kanske till och med startar ett framgångsrikt företag. Men den första sammanställningen av de ansökningar som gjorts om ett friår talar ett helt annat och dystrare språk:
• 55 procent av ansökningarna kommer från vårdsektorn (37 procent) och undervisningssektorn (18 procent), de mest kommunalt kontrollerade och därmed mest förstenade och entreprenörsfientliga delarna av det svenska samhället. Det är enkelt uttryckt – förgrämda lärare och undersköterskor som är trötta på bråkiga elever och besvärliga patienter som tänker ta igen sig. På skattebetalarnas bekostnad.
• Antalet ansökningar är lätt räknade inom tillverkningsindustrin (cirka 1000 i hela landet av 800.000 sysselsatta) och nästan obefintliga inom jordbruk och data.
• De flesta ansökningarna i förhållande till folkmängden kommer från Norrbotten, varefter följer Västerbotten, Gotland, Västernorrland och Jämtland, län med notoriskt låg andel arbetande redan idag.
• 72 procent av de som söker är kvinnor.
Den som får “friår” ska enligt planerna ersättas med en långtidsarbetslös, en arbetshandikappad eller en invandrare (myndigheterna likställer tydligen invandrare med arbetshandikappade, en skrämmande nedvärdering av förhoppningsvis arbetskapabla och flitiga människor). De lokala experiment i liten skala som gjorts med friår visade med all önskvärd tydlighet att så inte blev fallet. De ersättare som rekryterades hade redan bra förankring på arbetsmarknaden.
Friåret är ett sjukt projekt som lanserats av politiker som totalt tappat förankringen i de traditionella svenska värderingarna om arbetes glädje och stolthet, tappat insikten om den demografiska utvecklingens krav och skattebetalarnas vilja att stå för ännu fler snyltares uppehälle. Förslaget antas inkom kort av Riksdagen på initiativ av Miljöpartiet, samtidigt som Försvaret tvingas sparka sina nyutbildade officerare eftersom pengarna inte “räcker”.
För den som verkligen vill ta ett friår – och är beredd att betala för det – finns, och har alltid funnits, möjligheten att ordna det i privat regi genom lånsiktig planering och ett sparsamt leverne.