“Sossarna” sägs vara “pappa” till välfärden i Sverige. Skulle ni kunna utveckla det? Samt vem kläckte idén med våra fria kommuner?
Tarja Brandeus, Stockholm, (8 juni 2007)
tarja.rita[snabel-a]telia.com
Att socialdemokraterna skulle vara fader till välfärden finns det inga som helst belägg för. Möjligtvis kan man påstå att Socialdemokraterna är fader till välfärdsstaten, men det förutsätter att det är staten som skapar välfärden vilket inte är ett särskilt trovärdigt påstående. Det man däremot kan påstå med bestämdhet är att Socialdemokraterna är fader till den stora svenska staten, och detta med mer eller mindre assistans från alla politiska partier. De partier som främst har bekämpat statens maktexpansion är Moderaterna, och till viss del även Centerpartiet och Folkpartiet.
Problemet är att dessa partier har agerat bromsklossar istället för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till Socialdemokraternas politik. Högerpartiets Jarl Hjalmarssons idé om ägardemokrati är det närmaste man kan komma ett alternativ. För att ta ett exempel på de borgerliga partiernas agerande har Centerpartiet och Folkpartiet ända sedan staten började expandera efter Andra världskriget skrivit i sina budgetmotioner att nu har vi nått skattetaket. Mer kan vi inte höja skatterna. Men varje gång har Socialdemokraterna höjt skatten och Centerpartiet och Folkpartiet har upprepat påståendet att nu går det inte att höja mer. Därmed kan man säga att Centerpartiet och Folkpartiet hela tiden anpassade sig efter Socialdemokraternas skattepolitik. De krävde bara skattestopp, aldrig att man skulle återgå till tidigare lägre skattetryck.
Har då staten skapat vår välfärd? Nej, staten har skapat en marginell del av den välfärd vi har idag, detta genom infrastruktursatsningar såsom vägar och järnvägar, en stabil spelplan genom ett trovärdigt rättssystem med en någorlunda stark äganderätt, ett polisväsende mm. Men detta är snarare en nödvändig, men icke tillräcklig, förutsättning för den välfärd vi har idag. De viktigaste faktorerna är entreprenörer, innovatörer, uppfinnare, kapitalister och andra aktörer på marknaden som faktiskt skapar de värden som efterfrågas på marknaden, dvs. av dig och mig. Det är våra behov som styr efterfrågan och det är arbete som undanröjer hindren för behovstillfredsställelsen. I Sverige kom skogen, malmen och verkstäderna att spela en avgörande roll och vi kom att få stor nytta av att ha stått utanför de två världskrigen.
Rent historiskt kan man se att den svenska välfärden byggdes upp i slutet av 1800-talet och i den första halvan av 1900-talet efter skråväsendets avskaffande 1846, näringsfrihetens införande 1864 och andra likvärdiga reformer.
Den snabba välfärdsutvecklingen i första halvan av 1900-talet sammanföll med att staten var relativt liten, skattetrycket lågt (cirka 10 procent som högst cirka 15 procent) och regleringarna få. Men efter andra världskriget påbörjades en expansiv fas, främst från 1950, som varade till 1980 där skattetrycket tills nu har varierat något vid 50 procents-nivån. Redan på 1920- och 1930-talet påbörjades denna utveckling med kohandeln 1933 mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) som det främsta exemplet. Socialdemokraterna fick då en aktiv arbetslöshetspolitik med statliga åtgärder för att lindra arbetslöshetens effekter (istället för att undanröja orsakerna till arbetslösheten) mot att Bondeförbundet fick tullar och andra handelshinder mot utländska jordbruksprodukter (med argumentet att uppväga alla tullar på industriprodukter som beskyddade svensk industri). En annan milstolpe i statens expansion är pensionsuppgörelsen ATP som infördes 1959 där ansvaret för pensionsbesparingarna förstatligades. Politikerna ansåg att de hade råd att spendera mycket resurser på att utöka statens makt tack vare de frukter som marknaden skapat och det gick dessutom trögt att ta bort alla regleringar och restriktioner som infördes under kriget. Socialdemokraterna förde också en radikal planhushållningslinje som konfronterades av Bertil Ohlins och Folkpartiets ramhushållning och Högerpartiets renodlade marknadslinje.
Den statliga expansionen ledde dock till att marknaden stryptes av skatter och regleringar och andra statliga hinder, vilket i sin tur ledde till att politikernas utrymme för att fortsätta sin klåfingriga politik minskade från och med 1970-talet. Ett symptom på detta är att Sverige föll från en fjärde plats på 1970-talet till en tolfte plats på 1990-talet i OECD:s välståndsliga. Sverige har under 2000-talet pendlat mellan 11:e och 15:e plats. 2005 hamnade Sverige på en 11:e plats.
Detta framtvingade en omställning av politiken till avregleringar av exempelvis valuta-, kredit- och kapitalmarknaden, och senare av telekomindustrin. Staten sålde även ut statliga bolag såsom SSAB och delprivatiserade Telia samt avskaffade löntagarfonderna. Man tvingades även göra en ny pensionsöverenskommelse för att undvika att en framtida generation skulle sitta med Svarte Petter i hand. Det nya pensionssystemet bygger mer på verkligheten då pensionsutbetalningarna är beroende av hur mycket var och en har betalat in i systemet (inte efter hur mycket du har tjänat under 15 år eller något annat verklighetsfrämmande) och hur den ekonomiska situationen ser ut för landet. Pensionsöverenskommelsen medförde också att en liten andel av pensionsinbetalningarna kan investeras i aktie- och räntefonder inom PPM-systemet.
Andra åtgärder var att få bukt på inflationen som tidigare urgröpte svensk konkurrenskraft (tidigare fanns det de som på fullt allvar trodde att hög inflation var oskadligt för samhällsekonomin) och att skapa en stabil valuta genom en självständig riksbank som sätter reporäntan (räntan för bankerna) med målet att uppnå prisstabilitet. Även en sanering av statens finanser har genomförts av Socialdemokraterna och Centerpartiet under 1990-talet, och restriktioner såsom utgiftstak har införts i statens budgetprocess för att minska risken för mer utgiftskalas i framtiden.
Dessa åtgärder har sammanlagt givit resultat. Det finns fortfarande åtgärder kvar att genomföra för att förbättra välfärden i Sverige, många av dessa genomförs av Alliansregeringen såsom sänkt skatt för arbete och minskat bidragsberoende. Förvisso är reformtakten något långsam, men reformerna är ett steg i rätt riktning. Det absolut viktigaste nu är att bryta utanförskapet där cirka en miljon människor har fastnat. Alliansens politik är en bra början men är långt ifrån tillräcklig. Arbetsmarknaden måste avregleras och fackens privilegier avskaffas innan vi kan se långsiktiga positiva effekter på utanförskapet i Sverige.
Den kommunala självstyrelsen härstammar från vår historiska tradition av lokalt självstyre som påbörjades långt innan de europeiska staterna bildades. Detta lokala styre kulminerade på 1200-talet i Europa, men fick en rejäl tillbakagång under medeltiden när staten växte sig starkare och blev alltmer repressiv. I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet började man på allvar diskutera det lokala självstyret i Europa. När den allmänna rösträtten och parlamentarismen slog igenom på 1900-talet kom den kommunala självstyrelsen att spela en stor roll i den svenska statens framväxande. Man kan dock ifrågasätta om kommunerna är särskilt självstyrande med tanke på att cirka 80 procent av kommunernas budgetar är bestämda uppifrån, dvs. från staten. Staten påtvingar kommunerna diverse rättighetslagar såsom LSS utan att finansiera kostnaderna helt och hållet genom statsbidrag eller genom att överlämna mer av statens skattebefogenheter till kommunerna. Sverige har tillsammans med Frankrike, en stark tradition av centralstyre och det lever kvar än idag.
Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert