Vad tycker Contra om valresultatet i Israel. Kan verkligen framgången för den ateistiska vänstern OCH för de ultraortodoxa leda till framgångar inom fredsprocessen?
Johan Carlson, Enköping (18 maj 1999)
johan.carlson[snabel-a]moderat.se
Israelisk politik är inte lätt att vare sig följa eller analysera. Tack och lov är ju vallagen ändrad så att premiärministern väljs separat, annars hade man väl kunnat förvänta sig månader av kohandel innan någon hade köpt sig posten genom eftergifter åt till exempel de små ortodoxa partierna, de ryska immigranternas partier eller vem det nu skulle kunna vara som hade fått den avgörande positionen.
I normala fall tycker vi att det är bra med en svag regeringsmakt och ett splittrat parlament brukar leda till att staten lägger sig i mindre, vilket är hälsosamt för den ekonomiska utvecklingen. Så är det nog i Israel också. Den israeliska ekonomin har ju under senare år utvecklats snabbt och till en del beror det säkert på ett minskat statligt reglerande – och tidvis svaga regeringar.
Dock är ju Israel i en speciell situation eftersom landet är så pass utsatt för hot från yttre fiender. I den situationen kan en stark statsmakt vara bra att ha. Även om den kostar i minskad ekonomisk effektivitet.
Vi har lyckats räkna till 15 partier i det nya Knesset. De ortodoxa partierna stärkte sin position något. Förenade Torah-partiet ökade från 4 till 5 platser, men Nationella Religiösa Partiet minskade från 9 till 5. Shas-partiet ökade från 10 till 17 platser. Sammantaget en ökning från 23 till 27 platser (av Knessets 120).
Både arbetarpartiet och Likud tappade stort till nybildade mittenpartier. Det uttalade vänsterpartiet Meretz ökade med ett enda mandat.
Det är svårt att i nuläget tolka valutgången som någon stor framgång för den ateistiska vänstern. Vi ser det snarast som en större framgång för mittenpartierna och en mindre framgång för de religiösa partierna. Bägge dessa framgångar bygger på sammanbrottet inom Likuds tidigare regeringskoalition och utbrytningar från Likud. Vidare noterar vi ett bakslag för de två traditionella blocken – mindre utpräglat bakslag för Arbetarpartiet, eftersom Ehud Barak vann premiärministervalet – men han kan ju knappast vara nöjd med det egna partiets resultat i parlamentsvalet.
Vår siarförmåga och våra kunskaper i israelisk politik är inte tillräckligt goda för att ha någon uppfattning om hur helheten påverkar fredsprocessen.