Jag, liksom en grupp studenter på LiTH som jag känner, blev mäkta förfärade och upprörda över vänsterpartiets framgångar i valet. För att inte tala om de mer extrema kommunistpartiernas framgångar i vissa lokalval. Dessa illasinnade Marxister och fanatiker är ett hot mot ALLT! En kårpolitiker på LiTH råkar vara en hängiven kommunist som hävdar att den bästa bok han har läst är Marx manifest. Det är ju rent ut sagt ofattbart hur man kan komma med ett sådant uttalande!
Vad ska man göra åt denna otrevliga utveckling?
Krister Thorén, Linköping (2 oktober 1998)
m96krith[snabel-a]embassaden.liu.se
Vi delar helt Din uppfattning att utvecklingen är otrevlig. Mycket otrevlig. Vi kan dra en parallell med 1944 då kommunisterna hade nästan lika stor andel i riksdagsvalet (knappt 11 procent). Efter krigets slut lanserade socialdemokraterna ett rent planhushållningsprogram, baserat på gammal redan då omodern marxistisk ideologi. Valet 1948 var – som 1998 – ett katatsrofval för socialdemokraterna, men de lyckades hålla sig kvar vid makten med hjälp av kommunisterna och med hjälp av den då eftersläpande första kammaren.
Socialdemokraternas planhushållningstankar ledde till en massiv näringslivskampanj under namnet “PHM” – Planhushållningsmotståndet. Bland annat tog det sig uttryck i bildandet av “Byrån för ekonomisk information”. På några år var den allmänna opinionen så ordentligt vaccinerad mot planhushållningstankar att det inte var förrän tjugo år senare, 1968, som kommunisterna återigen började sticka upp sitt fula tryne. Och då gjorde ändå dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (som bytt namn från Sveriges Kommunistiska Parti 1967) ett bottenval, eftersom de associerades med Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien ungefär en månad innan valet. Men trots VPKs usla valresultat 1968 måste nog ändå det året sägas vara ett av de onda i svensk politik, precis som 1944. Den här gången uppstod inom några år en ny reaktion i form av Demokratisk Allians, sedermera utvecklad till Contra, och bokförlaget Timbro. Återigen började pendeln sakta svänga över åt förnuftets och anständighetens håll. Men det varade alltså inte längre än till 1998. Så nu är det dags att gå till ny offensiv och nu gäller naturligtvis krav på nya angreppsmetoder, anpassade till dagens situation. Inte minst angelägenhet är det ju att avslöja Vänsterpartiets raka koppling till kommunismen och mord på miljontals människor. I Frankrike hette 1997 års bestseller “Le Livre Noir de Communisme” (över 800 sidor utgiven av förlaget Robert Laffont). I Tyskland heter översättningen “Schwarzbuch des Kommunismus” och är 1998 års bestseller. Må 1999 års bestseller bli “Kommunismens svartbok”, den lär vara på gång på Dagens Nyheters förlag. Det kan ju vara första steget på väg mot en lösning av problemet.