Jag skulle vilja veta lite om Tysklands och Sveriges statsskick när det gäller: Valsystem, partisystem och förhållandet mellan statschef, parlament och regering.
Jenny Malmström, Tranemo (19 februari 2000)
hakan.malmstrom[snabel-a]tranemo.mail.telia.com
Det tyska valsystemet skiljer sig en del från det svenska. Till att börja med så är det så att Tyskland har två kammare i sitt parlament medan Sverige bara har en.
Sveriges parlament, Riksdagen, väljs genom proportionella val. Tanken är att alla partier som får över 4% av rösterna ska få exakt lika hög andel av riksdagsmandaten som dess andel av de röster som gick till partier som fick över 4% av det totala antalet röster. Om något parti får över 12% av rösterna i någon av de 29 valkretsarna så kan de dock få komma in även om de inte har över 4% i hela landet.
Ledamöterna i det tyska parlamentets ena och viktigaste kammare, förbundsdagen, Bundestag, utses på 2 olika sätt. Varje väljare i Tyskland ska rösta i 2 val, ett partival och ett personval (det finns inget som hindrar att man i personvalet röstar på en person som tillhör ett annat parti än det parti som man röstar på i partivalet). Hälften av ledamöterna utses genom partival, hälften genom personval. De 328 som utses genom partival utses på ungefär samma sätt som de svenska riksdagsledamöterna, det vill säga partierna får samma andel av dessa ledamöter som deras andel av rösterna som gick till partier som fick mer än 5%. Observera att spärren alltså är något högre i Tyskland än i Sverige , det vill säga 5% istället för 4%.
De ledamöter som utses genom personval väljs däremot i majoritetsval (“the winner takes it all”) i 328 enmansvalkretsar. Den kandidat som får flest röster i en valkrets vinner platsen i förbundsdagen, ett system som gynnar de stora partierna och missgynnar de små som vanligen inte vinner några personval, såvida de inte ingått valallians med ett större parti.
De 68 ledamöterna i den andra kammaren i det tyska parlamentet, förbundsrådet, Bundesrat, utses däremot indirekt av delstatsregeringarna. Delstaterna har vardera 3-6 ledamöter, beroende på hur stor delstaten är. Maktskiften i delstaterna ändrar sammansättningen av förbundsrådet. Förbundsrådet skall godkänna lagar som berör delstaternas kompetensområden (till exempel kulturpolitik, skolväsen, socialpolitik, polisväsen och delstatsfinanser) och har viss vetorätt i lagstiftningsarbetet.
Partisystemet i Tyskland och Sverige skiljer sig en del, men inte så mycket. I Sverige så är borgerligheten mer splittrad, i fyra partier, Moderaterna, Kristdemokraterna, Centern och Folkpartiet. I Tyskland finns det 2 partier, det stora allmänborgerliga CDU/CSU och det lilla liberala FDP. CDU är mittenorienterad och finns i hela Tyskland utom Bayern. CSU, som är klart mer konservativt finns bara i Bayern där den traditionellt haft en egen majoritet. På vänstersidan så är partierna i Tyskland däremot en direkt motsvarighet till de svenska. SPD är en motsvarighet till de svenska socialdemokraterna, SAP, Die Grünen är en motsvarighet till svenska Miljöpartiet, det f.d. östtyska kommunistpartiet, PDS, är en motsvarighet till svenska vänsterpartiet.
PDS är väldigt starkt i det f.d. Östtyskland men finns knappt i det f.d. Västtyskland. Det finns i Tyskland också en del relativt starka extremnationalistiska partier, Republikanerna, DVU och NPD som på delstatsnivå vunnit en del framgångar. Dessa partier är dock inte representerade på federal nivå i något av det tyska parlamentets båda kammare.
I både Sverige och Tyskland är det så att Statschefen saknar nästan all makt och mest bara har representativa uppgifter. I Sverige så är det dock så att det är en ärftlig monark, medan man i Tyskland har en president som utses indirekt av ett särskilt valkollegium, förbundsförsamlingen. I Sverige så utses regeringen av riksdagen, medan det i Tyskland är så att regeringen utses av den ena kammaren, förbundsdagen.