Jag skulle vilja veta hur det gamla systemet med tvåkammarriksdagen fungerade, och hur det skiljer sig från det nuvarande systemet.
Tony Hallman (1 januari 2001)
tony.hallman[snabel-a]spray.se
Tvåkammarsystemet i Sverige var, i motsats till i till exempel USA eller Tyskland, inte skapat för att ge delstaterna representation.
Det fanns naturligtvis andra motiv bakom:
- dels fanns en koppling till den kommunala politiken, genom att Första kammaren utsågs genom valkorporationer som bestod av landsting och vissa större kommuner
- dels fanns en viss fördröjning i genomslaget av nya opinioner, vilket berodde på att mandattiden i Första kammaren var åtta år och att en åttondel förnyades varje år. Med fyra år mellan kommunalvalen kunde en ledamot i Första kammaren alltså representera en tolv år gammal opinion, detta sågs som ett skydd mot snabba och oövertänkta förändringar
Under den första tiden av tvåkammarsystemet var dessutom rösträtten till kommunerna sådan att det främjade de mer välbeställda i samhället – för rösträtt krävdes både högre ålder och högre inkomst än vad som gällde till andra kammaren, senare blev rösträtten graderad i förhållande till hur mycket skatt som betalades för att först 1921 bli lika.
För beslut krävdes enighet – dvs samma beslut i bägge kamrarna. I budgetfrågor löstes dock skilda beslut genom gemensam votering.
Första kammaren utnyttjades ibland för att snabbt ge tillträde för personer som engagerades till centrala poster i partierna, så plockade till exempel Högerpartiet in Yngve Holmberg som förstakammarledamot i samband med att han valdes till partiledare. Folkpartiet kunde inte göra detsamma med Maria Leissner när hon (under enkammarsystemet) valdes till partiledare, varmed hon också marginaliserades i det politiska livet.
Tvåkammarsystemet innebar att det största partiet gynnades, eftersom antalet ledamöter var förre och därmed valkretsarna mindre. Genom den fördröjda representationen lyckades också socialdemokraterna vid några tillfällen hålla sig kvar vid makten, trots att de förlorade majoriteten i andra kammaren.