Vad tycker Contra om Syndikalismen?
Petter Brunzell, Norrland (5 aughusti 1999)
petter_brunzell[snabel-a]postmaster.co.uk
Som för de flesta företeelser här i världen finns det både positiva och negativa sidor av syndikalismen. Det är dock helt klart att de negativa aspekterna överväger.
Men låt oss börja med de positiva aspekterna. För svenska arbetare är den syndikalistiska fackföreningen SAC (Sveriges Arbetares Centralorganisation) det enda alternativet till LOs monopolliknande verksamhet. Och monopol föder alltid pampbeteende och okänslighet för medlemmarnas/kundernas önskemål och behov. SAC har varit ett andningshål för de som varit missnöjda med LO och ändå känt behovet att vara med i en fackförening. Det gör att SAC faktiskt haft inte så få borgerliga sympatisörer bland medlemmarna, trots att syndikalismen i sig är en utpräglad vänsterrörelse.
Det andra positiva som vi kan finna hos syndikalismen är dess utpräglade filosofi av decentralisering och nej till maktkoncentration. Avtalen som fackföreningarna sluter ska inte träffas på riksnivå utan med det enskilda företaget. Det är en förnuftig och rimlig anpassning till verkligheten.
Men sedan har vi en lång rad negativa aspekter på syndikalismen. En av de viktigaste invändningarna är den från lärofadern Georges Sorel ärvda beundran för aktivism och handlingskraft. En beundran som syndikalismen för övrigt har gemensam med nationalsocialismen och fascismen – som också har hämtat tankarna från Sorel. Idéerna ska förverkligas genom “direkta aktioner” och “spontana handlingar”, något som lätt går ut över förnuft, eftertanke och respekt för oliktänkande. Både syndikalismen och fascismen bygger för övrigt sina samhällsfilosofier på “korporatismen”, dvs att samhället bör vara organiserat efter yrkesgrupper, inte efter de parlamentariska principer som vi är vana vid i det moderna demokratiska samhället. Näringslivets (vilket i det här fallet inkluderar arbetarnas) organisationer ska vara de som styr samhället, inte samhällsinstitutioner som bygger på en proportionell folkrepresentation.
Georges Sorels bok “Reflections sur la violence” har uppfattats som det politiska våldets ideologiska försvarsskrift och de tankarna är naturligtvis föga tilltalande. Under syndikalismens (och anarkosyndikalismens) storhetstid i 1930-talets Spanien var det många som drabbades av syndikalistiskt våld.
Syndikalismen är också antikapitalistisk i den meningen att den vill att företagen ska tas över av de lokala fackföreningarna (den skiljer sig från vanlig socialism genom att den inte vill se stora statsägda monopolföretag).
Det förtjänar för övrigt att noteras att det var en syndikalist, Michele Bianchi. som organiserade Mussolinis “marsch mot Rom” 1922, som ledde till det fascistiska maktövertagandet i Italien. Bianchi blev senare generalsekreterare i det italienska fascistpartiet.
Trots de många idémässiga och personella banden med de fascistiska rörelserna ska dock sägas att SACs tidning Arbetaren var en av endast tre svenska tidningar som under hela Andra världskriget drev en principfast antinazistisk linje, även när det var obekvämt för den svenska statsmakten och förorsakade ingripanden av censuren. De liberala tidningarna Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Eskilstuna-Kuriren, som drev samma principfasta politik, hade dock naturligtvis oändligt större inflytande eftersom de stod nära folkpartiet som tillhörde det “etablerade samhället” och dessutom ingick i samlingsregeringen.
Om Du vill läsa mer om syndikalismen kan vi rekopmmendera Torbjörn Holkmgrens bok “Det rödsvarta spöknippet”, som kan rekvireras från författaren på adressen Gibraltargatan 19A, 412 58 Göteborg.